Det blev inte mycket nytt som kom fram i årets Almedalsvecka. Stefan Löfvens val att ge sig ut på en Sverigeturné (på bland annat Öland) gav i den berörda lokalpressen mer publicitet än vad som föranleddes av den samlade Almedalsveckan med åtta deltagande partier (socialdemokraterna representerades i Löfvens frånvaro av Magdalena Andersson).
Med bara ett drygt år kvar till valet borde partierna ha utnyttjat tillfället att positionera sig inför nästa år. Den ende som gjorde det tydligt var Jonas Sjöstedt som tog ytterligare några steg ner i vänsterextremismens träsk, särskilt när det gäller att förstöra välfärdssystemet genom att organisera det så ineffektivt som möjligt. Jan Björklund talade om klyftor i samhället och alldeles särskilt hur socialdemokraterna skapar klyftor på arbetsmarknaden genom skatter och regleringar. Också Annie Lööf koncentrerade sig på oönskade klyftor i samhället. Ebba Busch Thor (yngst av partiledarna) inriktade sig på de äldre. Gustav Fridolin talade inte oväntat om miljö, men sköt också in krav på feministisk stadsplanering (som kanske får lika förödande konsekvenser som den feministiska snöröjningen i vintras). Anna Kinberg Batra slog ett slag för försvaret, medan Magdalena Andersson ville skänka kommunerna 20 miljarder kronor av statens (det vill säga skattebetalarnas) pengar.
Jimmie Åkesson slutligen höll ett tal som hade varit alldeles utmärkt om han hetat Tage Erlander och talat för sextio år sedan. Retoriken var i formen fulländad. Men vilket var innehållet?Det var en rad klagomål på rådande förhållanden, framförallt sociala sådana. Knappt ett ord om invandring, desto mer om brister i det sociala skyddsnätet. Känslan var att Åkesson trodde att han tagit tillräckligt många moderatväljare under de gångna åren och nu måste satsa på de socialdemokrater som tidigare stod för en stor del av tillflödet till SD. Det är förhållandevis lätt att klaga på missförhållanden, men det är svårt att göra något åt dem. Mera pengar naturligtvis, men varifrån ska de hämtas? Åkesson presenterade inga trovärdiga lösningar på de problem han beskrev, ja han presenterade inga lösningar alls. Allt skulle lösas om Sverigedemokraternas folkhem inrättades, han använde Rudolf Kjelléns konservativa och Per-Albin Hanssons socialistiska slagord ett fyrtiotal gånger. Men ett folkhem utan praktiska lösningar är inte en hållbar framgångsväg. För att det inte skulle bli ett helt socialistiskt kamptal avslutade han med ett långt citat från den konservative Verner von Heidenstam.
Ingen av talarna i Almedalen tog chansen att sticka ut. Ingen drog upp linjerna inför ett vinnande valprogram. Det är dags nu. Det är bara fjorton månader kvar till valet.