Nästa söndag är det val till Europaparlamentet. Det skulle vara “Veckans Contra” fjärran att föreslå våra självständigt tänkande läsare hur de ska rösta. Men vi ska gärna ge en del vägledande information.
Låt oss börja med att tipsa om Svenska Dagbladets val-kompass. På http://www.svd.se kan Du gå in och mata in Dina egna åsikter och se hur väl de stämmer överens med de olika EU-kandidaternas åsikter (alla socialdemokrater har inte lämnat underlag till SvDs kompass, men tillräckligt många har gjort det för att den normale Contra-läsaren säkert nästan omgående kan utesluta alla socialdemokratiska kandidater utom möjligen Widar Andersson). Bli inte förvånad om Du finner att det inte finns några kandidater som har åsikter som stämmer väl överens med Dina. Väljarna och de valda står ännu längre ifrån varandra i ett EU-val än i ett riksdagsval.
Låt oss fortsätta med en valteknisk kommentar. När reglerna för val till EU-parlamentet fastställdes infördes en fyraprocentsspärr av samma slag som i riksdagsvalen. Den spärren kan inte ha införts med samma motivering som i riksdagsvalet, för där är det uttalade motivet att spärra ut småpartier för att underlätta regeringsbildning på grundval av en majoritet i riksdagen. Med 22 svenska platser i EU-parlamentet skulle det sista mandatet vid en helt proportionell fördelning hamna någonstans mellan 3,8 och 3,9 procent. Regeln skapades för att försvåra för kristdemokraterna som mycket riktigt blev utan mandat i EU-valet 1995 när partiet fick 3,9 procent av rösterna. Centern var varm anhängare av 4-procentsspärren och riskerar i år att mista sina två ledamöter i parlamentet på grund av spärren (möjligen till och med på grund av att rösterna inte räcker till ett enda mandat vid proportionell fördelning).
Låt oss sedan kommentera de olika partierna och deras kandidater.
Socialdemokraterna ställer upp med Pierre Schori som första namn. Han har meriterat sig genom ett utrikespolitiskt engagemang som ligger fjärran från vad som accepteras i ett demokratiskt Europa. Bilderna på Pierre Schori, Olof Palme och diktatorn Fidel Castro i Havanna talar sitt tydliga språk. Maj-Britt Theorin har gjort sig bemärkt genom att vara med i socialdemokratiska kvinnoförbundets ledning när förbundet diskuterade ett förbud mot parabolantenner, eftersom svenskarna skulle kunna se osvenska TV-program med paraboler (motiveringarna till förslaget formulerades naturligtvis inte på det sättet – istället sades det att publiken skulle kunna drabbas av program som inte var accepterade av den politiska majoriteten – vilket ansågs vara odemokratiskt – dels skulle – hemska tanke – reklam kunna smyga sig in i svenska TV-apparater). Övriga (s)-kandidater är färglösa andraplansfigurer inom partiet – med undantag för ovan nämnde Widar Andersson, som gjort sig bemärkt genom att tänka först och rösta sedan.
Folkpartiets toppkandidat Marit Paulsen tycks dra röster. Trots hennes långtifrån fläckfria bakgrund. Alla konkurser och skattesmällar finns för övrigt redovisade på folkpartiets egen hemsida, http://www.folkpartiet.se. Där finns dock inte så mycket om hennes socialistiska förflutna. Hon gick med i folkpartiet för mindre än ett år sedan, sedan hon vädrat chansen att få en plats i parlamentet.
Kristdemokraterna har varit utan representation i parlamentet under den gångna perioden. Toppkandidat är Anders Wijkman, som suttit i riksdagen för moderaterna och som gick med i folkpartiet en kort tid då han såg ut att ha utsikter att bli partiledare. Nu är det kristdemokraterna som gäller. Wijkman gjorde nyligen synnerligen långtgående uttalanden vad gäller skattebelastning av miljöpåverkande verksamhet. Hans aviserade aktiviteter i Europa-parlamentet tycks därmed kunna bli betydligt mer långtgående än kristdemokraternas försiktiga svenska skattepolitik. En varning för Anders Wijkman alltså, även om kristdemokraterna i övrigt säkert har mycket att tillföra parlamentet.
Centerpartiet förefaller bli helt utan mandat, skulle det trots allt bli en plats talar det mesta för förstanamnet Görel Thurdin. Toppkandidaterna för centern är som centerpartister brukar vara, man vet inte var man har dem. Undantaget till det bättre är Kristina Jonäng, som under namnet Kristina Hansson var ordförande i Centerns Ungdomsförbund och där gjorde sig känd som en principfast förespråkare för individuella rättigheter och rimliga offentliga pålagor.
Moderaterna har förre handelsministern Staffan Burenstam-Linder som första namn. Och visst är det mycket annat som också är före detta bland moderaternas kandidater. Det finns egentligen inga moderata toppolitiker som väljer att ställa upp för Europaparlamentet. Det kan dessutom noteras att flertalet moderata kandidater är anhängare av centraliserade påfund som EMU. En liten udda fågel bland toppkandidaterna är Walburga Douglas, som flyttat till Sverige (Södermanlanad) och bytt namn från Habsburg efter giftermål. Hon tillhör den gamla kejsarfamiljen från Österrike-Ungern och är ättling till de österrikisk-ungerska kejsare som drev ett multietniskt övernationellt Centraleuropa fram till Första världskrigets slut. En intressant bakgrund för ett Europa-val.