På söndag hålls förhoppningsvis de första demokratiska valen någonsin i Irak. Vill det sig väl är det första steget mot demokrati i ett första arabland. Men om Irak blir pionjär betyder det att det finns dussinet fullt länder som behöver följa dem i spåren.
Signifikativt nog är Israel det enda landet i regionen som har ett demokratiskt samhällssystem. Grannlandet Libanon hade det också, på den tiden Libanon var ett land med jämnstora kristna och muslimska folkgrupper. Sedan PLO tvingades bort från Tunisien och flyttade till Libanon, kombinerat med en invasion från det Baath-partikontrollerade Syrien, förstördes det som en gång var Mellanösterns pärla av inbördeskrig och våld. Libanon rasade ner i ett moras av politiskt och ekonomiskt förfall. Våldsamheterna, som särkilt gick ut över de kristna grupperna, ledde till att den kristna andelen av befolkningen sjönk från 50 till 25 procent (en förkrossande majoritet av de libanesiska flyktingarna i Europa och Sverige är kristna). Och Libanon är ännu inte tillbaka som ett demokratiskt samhälle.
Experimentet med demokrati i Irak är djärvt, men nödvändigt. Förutsättningarna är tyvärr inte de bästa. Irak är inte en nation utan en artificiell konstruktion som skapades på ruinerna av det osmanska (turkiska) imperiet. Det var tre storprovinser i det gamla osmanska väldet som fördes samman, trots att de egentligen var ganska olika. I söder fanns den shiitiska Basra-provinsen, i mitten den sunnitiska Bagdad-provinsen och i norr den kurdiska Mosul-provinsen. Redan från början var det den sunnitiska minoriteten (idag ungefär 20 procent av befolkningen) som tog kontrollen över Irak. Och som har haft kontrollen sedan dess. Dagens terrordåd genomförs av grupper som ser demokratins logik hota sunniternas priviligierade maktpositioner. Det är ganska självklart att den tidigare förtryckta shiitiska majoriteten (60 procent) av befolkningen kommer att skaffa sig en stark position i ett demokratiskt Irak. Det vet sunniterna och Saddam Hussein-anhängarna. Det vet också den kurdiska minoriteten (15 procent av befolkningen) som ända sedan det första Gulfkriget 1991 i stort sett har kunnat kontrollera sin egen norra del av Irak, där det faktiskt finns någorlunda demokratiska institutioner och en någorlunda väl fungerande ekonomi.
Tyvärr är den religiösa fanatismen mest utbredd i de shiitiska delarna av landet. Det är shiiterna som står för tanken att religionen står över allt i samhället och det är shiiterna som inte ens kan tänka sig ett sekulärt samhälle. Det är shiiterna som styr grannlandet Iran (och många av dagens shiitiska ledare i Irak kommer själva från Iran, eftersom de potentiella ledare som hade kunnat finnas i det shiitiska Irak i stort sett mangrant oskadliggjordes av Saddam Hussein).
Även om vi vet att Saddam Hussein var en jordens mest blodbesudlade diktatorer, så hade han och Baath-partiet faktiskt vissa sekulära drag i sitt styre. Det var inte prästerna som avgjorde politiken i Irak. Vilket trots allt innebar vissa fördelar för det irakiska folket, jämfört med ett renodlat teokratiskt samhälle, som det som finns i Iran.
Alla agerande på den politiska arenan i Irak ställer idag formellt upp för ett enat land. Men frågan är om det är meningsfullt att i längden upprätthålla ett enat Irak, när landet kulturellt består av tre mycket skilda delar. Tyvärr har Saddam Husseins arabiseringspolitik gjort en uppdelning av landet i naturliga delar mycket svårare. Han jagade iväg kurder från områdena kring de stora städerna Mosul och Kirkuk i norr, så att de idag inte längre har kurdisk majoritet. Saddam lät istället sunni-araber flytta in i kurdernas övergivna hus. Att återställa läget till sådant det var för femtio år sedan är inte lätt. Och skulle naturligtvis drabba många oskyldiga sunni-muslimska araber lika hårt som Saddams politik en gång drabbade kurderna. Skuggan av diktatorer som Stalin, Hitler eller Saddam kan lägga sig över ett folks öde i decennier. Desto viktigare att se till att sådana diktatorer aldrig mer får chansen. Nu att Irak verkligen blir en demokrati.
President Bush installationstal den 20 januari var en vältalig plädering för frihet åt världens alla folk. Den friheten måste naturligtvis också gälla i arabvärlden. Och inte minst då i Saudiarabien, som är ett land med snarast medeltida politiska förhållanden. Omvälvningarna i Saudiarabien måste med nödvändighet bli stora och sådana omvälvningar innebär alltid en risk för att det urartar. Men Saudiarabien måste bli ett viktigt andra steg om processen mot demokrati i Irak blir framgångsrik. Men det blir ett svårt steg. Som vi dock måste medverka till att förverkliga inom överskådlig tid.
Även muslimer och araber är värda mänskliga rättigheter. Bara rasister kan tycka annorlunda.