Den som bara tittar på Statistiska Centralbyråns inflationssiffror kan tro att vi lever i den bästa av världar. Inflationen existerar knappast. Och pensionärerna märker att deras inflationsjusterade pension för första gången någonsin minskar efter det kommande årsskiftet (det blir inte bättre av att den så kallade bromsen dessutom har slagit till för första gången någonsin, pensionssystemets tillgångar räcker inte i längden ens för att hålla takten med det sjunkande penningvärdet, därför blir det lite extra sänkning, utöver penningvärdesnedgången, för 2010).
Här en sammanfattning av de officiella siffrorna:
November 2009 jämfört med november 2008: -0,7%
Juni 2009 jämfört med juni 2008: -0,6% (styr prisbasbeloppet som i sin tur styr pensionerna)
Inkomstpension inklusive balansering: -3,0% (balanseringen tar hänsyn till att de ekonomiska tiderna är usla)
Men ökningen av penningvärdet är till stor del en illusion. En stor del av ökningen förklaras av sjunkande bostadsräntor, sjunkande energipriser och en rekyl i de livsmedelspriser som gick ned så snabbt under slutet av 2008 och början av 2009 – efter en tillfällig uppgång i början av 2008. Men inte ens den rekylen har hållit i sig till slutet av 2009. Livsmedelspriserna för november 2009 gick upp med 1,3 procent jämfört med november 2008. Mer är att vänta. Innan finanskrisen slog till var prisuppgången på livsmedel mycket kraftig. De fattiga i u-länderna började få råd att köpa bättre mat – finanskrisen satte snabbt stopp för detta.
Det helt avgörande för att prisindex har gått ned mellan 2008 och 2009 är boendekostnaderna, eller annorlunda uttryckt sjunkande boräntor. De minskade boendekostnaderna svarar för en nedgång av den allmänna prisnivån med 2,6 procent. Räknar vi ihop allt annat är alltså prisökningen 1,9 procent – särskilt mycket har kostnaderna för transporter ökat (med 7,2 procent). Men de flesta områdena (utom bostäder och transporter) har ökat med mellan 2 och 3 procent.
Inflationen tickar på, trots att det i den officiella statistiken ser ut som motsatsen. De låga boräntorna har lett till höjda priser för såväl bostadsrätter som villor. Och därmed blir utsikterna för det kommande året bistra. Boräntorna kan inte gå ner mer, alla väntar sig tvärtom att de ska gå upp. Och den nedgång som har skett förklaras av statens uppblåsning av kreditvolymerna (dvs staten har sett till att bankerna haft obegränsade tillgångar på pengar för utlåning och dessutom tvingat ned just bolåneräntorna). Staten har underblåst bostadsbubblan rejält. Utan att se runt hörnet.
Energipriserna går upp, vilket påverkar både bostäder och transporter.
Slutresultatet blir att vi får en inflation väl över målet på 2 procent.
Riksbanken tycker inte att räntorna behöver höjas. De tittar av någon anledning bara på den officiella inflationen. Inte den reella. Men snart kommer de att tvingas ändra inställning. Då kommer inte bara de andra kostnadsökningarna att märkas, de kommer att spädas på genom att den kraftiga minskningen av boendekostnaderna förbyts i en ännu kraftigare ökning. Då kommer det även i de officiella siffrorna att synas vad som händer.
För många “händer det” redan idag. Den som inte har lån på sin bostad känner bara av prisökningarna och får ingen del av prissänkningarna. Det gäller bland annat många pensionärer som nu får sänkningar av sina pensioner eftersom prisnivån har gått ner. Det har de inte märkt det minsta av eftersom de bor i hyresrätt eller har lågbelånade bostäder.