Indien har under senare år setts som ett av de mest dynamiska u-länderna. Efter decennier av förlamande byråkratisk socialism och korruption inom det gamla Kongresspartiet har Indien haft en marknadsorienterad regering de senaste fem åren. Kongresspartiet hade sin idémässiga bakgrund i det brittiska Fabian Society. Det innebar en stor välvilja mot de obemedlade kombinerad med yviga socialistiska visioner och en total oförmåga att få fart på den ekonomiska utvecklingen.
Trots att Indien hade en av världens mest välutbildade befolkningar stod landets ekonomi och stampade på samma nivå decennium efter decennium. Indier hade ofta akademiska examina i filosofi eller statskunskap. De kunskaperna användes för att väva ett finmaskigt nät av regleringar, som strypte alla försök till ekonomisk utveckling. Ett exempel var tillverkningen av tändstickor. För att skydda ett par regioner som levde på att tillverka tändstickor för hand, med några tiotusental anställda, var maskinell tillverkning av tändstickor starkt reglerad. För att säkra sysselsättning åt 100.000 sysselsatta med usla löner och usla arbetsvillkor (manuell hantering av hälsovådligt svavel) i hantverksmässig tändstickstillverkning fick Indiens många hundra miljoner som behövde tändstickor dagligen för att laga mat nöja sig med usla tändstickor som var många gånger dyrare än vad som var fallet i andra fattiga länder. Fattigdomen konserverades genom statliga regleringar.
Så var det i bransch efter bransch. För minsta lilla tillverkningsindustri behövdes hundratals myndighetstillstånd och sådana tillstånd gick det bara att få genom att muta lokala Kongresspartipolitiker. Det hela gick ända upp till toppen. Bofors blev ett begrepp i Indien sedan det framkommit att den stora kanonordern till det svenska företaget byggde på mutor till Kongresspartiet. Bofors-skandalen ledde till regeringsskifte i Indien 1989 och ett nytt mer marknadsorienterat tänkande vann insteg. Det nationalistiska partiet BJP tog makten och avregleringar och upprensning i korruptionen kom till stånd.
Korruptionen var under decennier omfattande och de byråkratiska regleringarna förödande för Indiens ekonomi. Men en sak har nästan alltid fungerat i det självständiga Indien. Demokratin (under perioden 1975-1977 gällde dock undantagstillstånd och halvdiktatur, men till slut föll regeringen Indira Gandhi och demokratin kom tillbaka). Demokratin har inneburit att det trots allt funnits gränser för vad regeringen kunnat göra.
Som andra socialistiska partier förmådde inte heller det indiska Kongresspartiet upprätthålla gränsen mot kommunismen. Vid upprepade tillfällen ställde sig Indien på Sovjets sida i internationella konflikter och Sovjet blev under Kongresspartiets tid vid makten Indiens huvudleverantör av vapen.
Lyckligtvis är det en svunnen tid med sovjetiskt inflytande.
Kongresspartiet talade – som socialister så ofta gör – vackert om fred, men gång på gång lät Indien vapnen tala, och landet har flera gånger varit i krig med Pakistan. Det skulle det nationalistiska BJP till, för att lösa knutarna med grannlandet. Under den BJP-regering som styrt landet sedan 1998 har freden för första gången i Indiens historia fått en chans.
Indien har över en miljard människor. Många i Väst lever i tron att Indien är ett hopplöst fattigt land. Så har det varit. Och så är det fortfarande på stora delar av landsbygden. Men 250 miljoner indier tillhör vad som brukar kallas medelklassen, det vill säga de har ungefär europeisk levnadsstandard. Det är en fyrdubbling jämfört med hur läget var för bara tjugo år sedan. Indien är ett av världens stora industriländer och när det gäller de flesta nyckelvaror är produktionen tiotals gånger större än i Sverige. Indien har också under senare år kunnat utnyttja sina utbildningsresurser. Många västerländska företag har lagt forskningsenheter i Indien, till exempel har svensk-brittiska Astra-Zeneca läkemedelsforskning i Indien.
Mot bakgrund av de ekonomiska framgångarna och den inledda fredsprocessen har BJP gjort en fantastisk insats för Indiens folk. Ändå förlorade man valet. Och det oväntat, eftersom alla förväntat sig ytterligare en mandatperiod för den brokiga koalitionen under ledning av BJPs ledare Behari Vayparee.
Det var på den fattiga landsbygden som Kongresspartiet grundlade sin valseger. Landsbygden har ännu inte sugits in i den moderna ekonomin. I städerna har man kommit till insikt om att den enda vägen till välstånd heter marknadsekonomi. Full fart framåt i städerna har lett till allt bättre levnadsstandard. Och med tiden hade detta naturligtvis spridit sig till landsbygden.
Nu blir det Kongresspartiet som ska styra landet i ledning för en vänsterkoalition. Kongresspartiets ledare Sonia Gandhi har haft namnet på sin sida, men hon har helt saknat politisk erfarenhet. Hon är änka efter förre premiärministern Rajiv Gandhi, som blev premiärminister bara för att Indira Gandhis utsedde efterträdare sonen Sanjay Gandhi flög ihjäl sig i ett privatplan. Rajiv hade inga planer på en politisk karriär, men blev mer eller mindre tvungen till det efter broderns död. Det finns inget som talar för att Sonia Gandhi, som talar dålig hindi (hon är italienska), ska klara av den gigantiska uppgiften att leda världens största demokrati. Mot henne talar också att hon för att få ihop majoritet förväntas förlita sig på kommunistiska och marxistiska partier. Det kan bli en återgång till gamla onda tider för Indiens ekonomi. Det verkar också som om det varit namnet hon skulle ställa upp med åt bossarna i Kongresspartiet – när detta skrivs har hon just sagt att hon inte har för avsikt att bli premiärminister, trots att väljarna hela tiden uppfattat henne som Kongresspartiets premiärministerkandidat.
Börsens bistra ekonomiska språk talar om vad marknaden tror. Börsen i Bombay gick de första två dagarna efter valutgången ner med nära 20 procent. Varje rykte och varje nyhet om regeringens program och sammansättning leder till tvära kast i börskurserna.
Indiens folk hade varit värt ett bättre öde än en ny period under Kongresspartiet. En återgång till den byråkratiska, socialistiska och korrupta ledning som tidigare kännetecknat Kongresspartiet kan bara leda till att ett av världens mest utvecklingsbara länder tappar fart.