Fredagen den 10 oktober beslutade Riksidrottsstyrelsens att Djurgården Hockeys planerade börsintroduktion strider mot RS regler. Om stockholmsklubben gick vidare med sina bolagsplaner skulle de inte längre få spela i elitserien.
Nu är det här dessvärre inte en isolerad företeelse, gamla nostalgiker som inte fattat att idrottens villkor ändrats sedan 1950-talet sitter och styr i tron att de styr en ideell rörelse. Detta är förödande för svensk idrott på många sätt.
Bara några dagar senare beslutade för övrigt konkursförvaltaren för div I-klubben Falun att det inte blir några fler matcher för klubben. Falun har inte lyckats med sin ideella konstruktion och nu blir det ett hål i serien under resten av säsongen.
I fjol kom den uppmärksammade Bosmandomen i EG-domstolen. Den innebär att fotbollsspelare, precis som all annan arbetskraft inom EU, har rätt att röra sig fritt mellan länderna. När kontraktet med en klubb löpt ut har de rätt att flytta vart de vill utan att den förra klubben får ett öre. Tidigare var antalet utlänningar på plan för varje lag begränsat till tre, samtidigt som övergångssummor var en viktig inkomstkälla inte minst för svenska klubbar. Nu går de miste om det samtidigt som även spelare i skiktet under de allra bästa får möjlighet att bli proffs tack vare det obegränsade antalet utlänningar. Det finns inget negativt att säga om detta, om en svensk medelmåtta får chans att spela fotboll på heltid med utländska storstjärnor för en lön som de flesta bara kan drömma om är han bara att gratulera. Problemet är dock att man inom svensk idrott inte fattar vad som håller på att ske. Förhärskande socialistisk dogmatik och envis nostalgi gör att de ansvariga inte förstått att en del faktiskt hänt sedan Lennart “Nacka” Skoglund gick från Hammarby till AIK för en kavaj(!)
Idrottsminister Leif Blomberg skrev på DN debatt den 11 oktober “Jag välkomnar idrottens ställningstagande och tolkar det som att Sveriges största folkrörelse därmed markerar en vilja att hålla rent i sitt eget hus. Detta är i så fall inte överraskande, eftersom den svenska idrottsrörelsen bygger hela sin verksamhetsidé på den ideella föreningen och det ideella arbetet” Tydligare kan det inte sägas. Här ska vi alltså fortsätta sticka huvudet i sanden medan alla talanger flyttar utomlands där pengarna finns
Fotbollsbasen Lars-Åke Lagrell har också han fördömt Djurgårdshockeyns tilltag. Också han med hänvisning till den heliga idealismen. Samtidigt förblöder hans egen idrott. Dagen efter RS besked till Djurgården missade Sverige fotbolls-VM i Frankrike, mycket på grund av att svenska spelare sitter på avbytarbänken i sina europeiska klubblag istället för att få matchträning i Sverige, då de svenska klubbarna inte har råd att behålla dem. Hur de svenska klubbarna på egen hand ska kunna skaffa sig mer pengar och inte bara ropa på bidrag från Farbror Staten borde vara varje ansvarskännande ledares huvuduppgift. Istället slår man de som försöker på fingrarna…
Trots RS och Lagrell är kön till börsen lång. Leksand, AIK och Malmö har alla gett signaler om att de vill ha in sina hockeylag på aktiemarknaden. Förhoppningsvis ligger framtiden i att så gott som alla elitklubbar i fotboll och ishockey är bolag om 10-15 år. Då kanske inte en spelare automatiskt blir förlorad för svensk publik så fort han råkar göra ett mål i landslaget eller i en europeisk cup. Vem vet, vi kanske till och med kan locka hit några utländska stjärnor?
Toppidrotten idag är kommersialiserad och tur är det. Under OS i Atlanta talade svenska media föraktfullt om “Coca Cola-spelen” eftersom Coca Colas logga syntes överallt. Samtidigt oroade sig många för att ett OS i Stockholm skulle kostat skattebetalarna allt för mycket pengar. I Atlanta stod de privata sponsorerna med Coca Cola i spetsen för kostnaderna, mot att de fick visa sin logga överallt. I Sverige skulle en börsintroduktion av idrottsklubbarna bland annat innebära att skattebetalarna slapp stå för den dyrbara polisbevakningen vid derbyn och andra högriskmatcher.
Idrottsnostalgin är ett uttryck för en ganska pittoresk, men farlig, folkhemsnationalism, en tro att ankdammen (S)verige kan fortsätta vara en skyddad vrå av världen. Frågan är hur mycket elände fenomenet hinner ställa till med, långt ifrån enbart inom idrotten, innan det ofrånkomliga uppvaknandet måste ske.
