Man brukar tala om PIIGS-länderna, Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien. De som står för huvuddelen av euro-krisen och som tillsammans har sänkt Europas ekonomi. Två av länderna har haft genuint usla regeringar och byråkratier och har bluffat till sig stöd från EU som de inte var värda: Portugal och Grekland. Ett land ligger så där mittemellan, har gjort mycket bra, men struntat i andra områden: Italien. Två hade egentligen mycket framgångsrika ekonomier, men blev offer för sin egen framgång: Spanien och Irland.
När Spanien (som var med från början) anslöt sig till euron sänktes räntan och det blev snabbt rejäl fart på investeringarna i byggbranschen. Statsfinanserna var sunda och invandrare från Afrika flödade in för att ta jobben i det spanska jordbruket som raskt tömdes på spanjorer som fick mer välbetalda jobb i industri och service. 2002 var den spanska statsskulden 41 procent av BNP. Samma år var den svenska statsskulden 48 procent av BNP (Grekland hade 106). Spanien hade ett överskott i statsfinanserna på 2,4 procent av BNP. Sverige hade ett överskott på 2,2 procent. Grekland ett underskott på 6,0 procent.
I och med finanskrisen vände allt till det sämre i Spanien 2008. Styrkan i den spanska ekonomin var i första hand byggbranschen. Byggbranschen byggde bostäder och turistanläggningar på kredit. Det var den privata sektorn som stod för lånen och när flödet av krediter drabbades av ett snabbt stopp gick botten ur de spanska finanserna. Bankerna havererade (främst de underkapitaliserade kooperativa sparbankerna, Cajas) och staten ryckte in för att rädda dem. 2008 hade Spanien ett underskott i statsbudgeten på 4,5 procent av BNP och de följande åren var underskottet för det mesta över 10 procent. De sunda statsfinanserna byttes till osunda på bara ett par år. Grunden var inte misskötta statsfinanser utan misskött långivning. Och det i den privata sektorn. Det satsades alltför frikostigt i byggsektorn och när hyror och räntor skulle betalas visade det sig att ingen hade råd att betala.
Det gjorde inte saken bättre att Spanien sedan Franco-tiden bevarat en arbetsmarknadslagstiftning som får svenska LAS att se ut som ett nyliberalt experiment. När tiderna var goda fungerade lagstiftningen som ett mycket starkt skydd för de anställda. Det finns exempel på svenska multinationella företag som lagt ner i Sverige istället för i Spanien, eftersom det var så orimligt dyrt att säga upp folk i Spanien. Handlar det om verksamheter på marginalen kan den typen av lagstiftning rädda jobben för en del. När ekonomin är dålig blir det en katastrof för hela landet. Istället för att lägga ner delar av företag tvingar de höga avgångsvederlagen fram nedläggningar av hela företag. Och ingen vågar i ett osäkert läge anställa folk, eftersom fast anställd personal är ett hot mot hela företagets existens. Francos fascistiska arbetsmarknadslagar (som i mycket påminde om de svenska socialdemokratiska arbetsmarknadslagarna, med skillnaden att Francos lagar var ännu mer till de anställdas förmån) var det som på några år förvandlade Spanien från en dynamisk och expansiv ekonomi till ett fattighus, sedan nedgången triggats av en fastighetsbubbla som sprack.