Ska vi äntligen få veta sanningen om de hemliga åsiktsregistren? Sannolikheten är liten med den nuvarande regeringen vid makten – och med moderaterna som tysta uppbackare av den förda politiken.
Det finns många lik i garderoben. Socialdemokratiska lik. IB var till exempel en organisation helt kontrollerad av socialdemokraterna. Män som Birger Elmér (IB-chef), Lennart Geijer (justitieminister), Hans Holmér (SÄPO-chef) och Ebbe Carlsson (politisk tjänsteman vid justitiedepartementet) var ordentligt insyltade. IB sysslade med registrering som blev olaglig 1969. Det hindrade inte IB från att fortsätta.
1971 fastställde regeringen – trots att det var förbjudet att registrera personer på grund av deras åsikter – att ett antal organisationer var “hot mot statsskicket”. Därmed ansåg sig regeringen kunna bryta mot tydlig lag. Den som fick regeringens (Olof Palmes) uppdrag att bryta mot lagen var rikspolischefen Carl Persson. Till de organisationer som ansågs hota statsskicket hörde enligt vad som nu framkommit Demokratisk Allians. En organisation som skapats för att slå vakt om västerländska demokratiska värderingar i en tid när kommunismen hotade hela samhället. Demokratisk Allians var en uttalad kritiker av svensk utrikespolitik och med tiden den enda organisation som motsatte sig kommunistisk diktatur i Vietnam. Det passade tydligen inte Palme och hans kumpaner. De skickade polisen på politiska meningsmotståndare i strid mot lagen, i strid mot sina egna uttalanden och med motiveringar som stred mot allt vad sanning och anständighet heter.
Idag får Palmes medbrottslingar – till exempel Birgitta Dahl – offentligt be om ursäkt för den politik de förespråkade på den tiden. Det är dags för henne att be om ursäkt för att hon medverkade i det parti som stod för olagligheterna också!
Ett exempel på hur de hemliga registren kan användas. En av Contras medarbetare arbetade under andra halvan av 1980-talet på Saab-Scania i Linköping. En dag läste han en debattartikel av en opolitisk tjänsteman vid Utrikesdepartementets handelsavdelning, där denne förklarade vikten av att behålla regleringar av importen av tomater, så att priserna inte skulle bli för låga. Contra-medarbetaren skrev ett privat brev till utrikesminister Sten Andersson (med kopia till den aktuelle tjänstemannen) och frågade varför det fanns tjänstemän vid departementet som arbetade för att artificiellt höja livsmedelspriserna, när det borde vara ett allmänt intresse att hålla ner dem. Svaret lät vänta på sig, men det kom på ett lite oväntat sätt. Departementet kontaktade VD för en näringslivsorganisation, som i sin tur kontaktade vice VD på Saab-Scania och meddelade att det fanns kritik inom regeringskansliet mot att en medarbetare på företaget hade synpunkter på svensk tomatimport. När Contra-medarbetaren kontaktade direktören i näringslivsorganisationen meddelade denne att åsikterna till honom framförts informellt under hand och att det var alldeles uppenbart att de hade använt det hemliga register över politiska motståndare som socialdemokraterna hade för att ta rätt på vem brevskrivaren var och sannolikt också vem som var hans arbetsgivare. Det bör tilläggas att staten i form av försvaret var Saab-Scanias i särsklass största kund. Direktören pekade särskilt på förhållandet att partiet skötte det som skulle varit olagligt inom statsapparaten, men att tjänstemännen inom staten (åtminstone på politiskt känsliga poster) fungerade såväl åt partiet som åt staten. Förfarandet JO-anmäldes, men JO visade sig som så många gånger förr vara tandlös. Det blev vare sig någon ordentlig utredning av saken eller ett kritiskt uttalande.