Den grekiska krisen är i hög grad självförvållad. 2013 spenderade den offentliga sektorn 60,1 procent av Greklands BNP. Men den offentliga sektorn tog bara in 48 procent i intäkter. Inget EU-land hade lika höga offentliga utgifter som Grekland. Sverige låg på sjunde plats med 53,3 procent, men den svenska offentliga sektorn hade inte ett lika gigantiskt underskott som Grekland, i Sverige tog den offentliga sektorn in 52 procent och uppvisade alltså bara ett mindre underskott. Flertalet länder hade offentliga utgifter kring 45 procent av BNP (Storbritannien 46, Tyskland 44).
Hur blev det så? Grekerna fuskade sig in i euron genom att förfalska nationalräkenskaperna. Och de har aldrig brytt sig om att försöka uppfylla de krav som gäller för medlemskap i euro-samarbetet. Under de första åren av medlemskap i euron sjönk räntorna för de svaga länderna ner mot den tyska nivån och därför lånade de så mycket de kunde. Grekerna levde gott på andra euro-länders (främst Tysklands) bekostnad.
Grekerna införde generösa sociala reformer på kredit, de sänkte pensionsåldern på kredit och de ökade antalet offentligt anställda på kredit. När de två stora partierna Pasok och Ny Demokrati växlade vid makten belönade det vinnande partiet sina medarbetare med välbetalda statliga jobb, utan att sparka de som fick jobb av det förlorande partiet förra gången, när det var de som vann.
När OECD jämförde pensionsförmånerna i förhållande till lönerna hade Grekland de mest förmånliga villkoren av alla 34 OECD-länderna. Sverige de minst förmånliga. Baksidan av detta var att Grekland lovade generöst vad de inte kunde hålla. Sverige lovade inte så mycket, men kan klara av sina åtaganden även i tider av djup kris.
I samband med krisen 2009 blev det uppenbart att det inte gick att fortsätta. Ingen ville fortsätta att låna ut till dem som inte kunde betala tillbaka. Italien, Spanien, Portugal, Irland och Cypern var fem euro-länder som stod på ruinens brant tillsammans med Grekland. De fem gjorde något åt saken, Grekland fortsatte som förut. Utanför euron har länder som Lettland (innan de blev medlemmar i euron) och Island haft svåra ekonomiska kriser, som lösts genom umbäranden och hårt arbete. Också Finland genomgick något tidigare en svår ekonomisk kris, som hade samband med de sämre tiderna i Ryssland och därmed sjunkande exportintäkter. Inget utland betalade för Finlands återhämtning. Och vi ska inte glömma vår egen svenska kris i början av 1990-talet. Det var inga andra länder som ville betala för att Sverige misskött sin ekonomi då. Vi fick snällt lösa våra egna problem. Dåvarande finansminister Göran Persson hade inget att sätta emot när bankirerna i New York ställde krav. “Den som är satt i skuld är inte fri”, blev hans slutsats, senare omsatt i en boktitel.
2014 tvingades den grekiska regeringen att strama åt och den offentliga sektorn slukade bara 49,4 procent av BNP. Resultatet blev grekiskt missnöje. Väljarna ville att utlandet (de andra 18 euro-länderna) skulle fortsätta att betala Greklands välstånd. Men utlandet ville inte. Allra minst tyskarna som ställt upp inte bara för Grekland utan också för de andra krisländerna. Men inte heller länder som klarat av sina kriser den hårda vägen. Många av dem med lägre ekonomisk standard än Grekland: Slovakien, Slovenien, Estland, Lettland och Litauen. Grekerna skaffade sig en helt oansvarig regering med en statsminister, Alexis Tsipras, vars närmaste svenska motsvarighet är Jonas Sjöstedt.
Tsipras förhandlingstaktik har byggt på att Grekland har varit för stort för att det ska tillåtas gå i konkurs. Ungefär som man om vanliga banker brukar säga att om det är en kund som inte kan betala ett lån på fem miljoner är det ett problem för kunden. Är det en kund som inte kan betala ett lån på fem miljarder är det ett problem för banken. Är det ett land som Island eller Lettland som har problem är det ett problem för landet ifråga. Är det ett land som Frankrike eller Tyskland har EU och eurogruppen hittills låtit saken bero och tänjt på reglerna. Grekland trodde att de kunde hota hela systemet genom att inte betala och att de genom detta hot skulle kunna smita undan notan.
Men så stort är inte Grekland. Och euro-länderna inser att om Grekland skulle få smita undan notan står snart Italien, Spanien och Portugal på tur. Ett av de viktigaste kraven på Grekland är för övrigt att landet måste öka sina skatteintäkter. Landet har en så genuint dålig skatteadministration att det är enkelt att slippa betala skatt. Grekerna ser gärna att det är andra euro-länder som betalar istället. De andra euro-ländernas medborgare har all anledning att säga nej till sådana krav. Och vi svenskar ska vara tacksamma att vi höll oss utanför euron.