Media brukade kallas för den fjärde statsmakten (efter den lagstiftande, verkställande och dömande). Idag är det mer och mer så att media tränger undan de traditionella statsorganen. En sensationsrubrik och genast viker sig ämbetsverk, regering och domstolar. Ibland har naturligtvis media rätt och gör precis det som media ska, avslöjar oförrätter, misstag och korruption. Men under senare år har media skaffat sig en så stark ställning att mediadrevet kan driva igenom sin linje mot fakta och sunt förnuft. Och detta utan något reellt ansvarstagande för kvalitet och innehåll.
Det mest uppenbara fallet som nu är aktuellt rör Thomas Quick/Sture Bergwall. För tio år sedan drev media på domstolarna om att det ena mordet efter det andra skulle tillskrivas Quick, Idag är det raka motsatsen. Domstolsväsendet svajade som ett rö i vinden åt bägge hållen. Då var det Gubb Jan Stigsson som gick i bräschen och idag är det (framlidne) Hannes Råstam. Duktiga journalister bägge två, som hamnade i motsatta positioner. Då var det Gubb Jan som hade drevet med sig, i år förbjöds han av sin chefredaktör Göran Greider att yttra sig i saken ens på sin privata blogg (Greider har senare lättat på förbudet, nu är det bara förbjudet för Gubb Jan att skriva om ärendet i sin egen tidning, trots att Gubb Jan är en av de journalister som är i särklass mest insatt i ärendet och att Quick kommer från tidningens spridningsområde och sitter på en anstalt där). Just nu är det Hannes Råstams linje som gäller. Den som har en annan uppfattning än Råstam trakasseras i media.
Carema är ett annat fall när Dagens Nyheter kastat sig på ett privat företag i en fullständigt besinningslös kampanj. Råcksta sjukhem var tidigare en kommunal anläggning med sämsta rykte. Företaget Carema anlitades för att rycka upp situationen 2008. Merparten av personalen följde med vid privatiseringen och det var nog där problemet låg. Carema lyckades inte, trots framgångar på så många andra ställen, få ordning på verksamheten. Den fortfarande missnöjda personalen lyckades då engagera Dagens Nyheter för en hysterisk kampanj mot Carema, och privata vårdalternativ över huvud taget. Det hjälpte föga att tidningen Dagens Samhälle gjorde grundliga reportage som visade att problemen fanns kvar sedan den kommunala tiden, att det blivit bättre, men inte bra. Resultatet blev att kommunen tog tillbaka Koppargården i kommunal regi. Det första den nya kommunala regimen gjorde var att köpa in vågar för att kunna väga fler blöjor… Något av en symbol för Caremas kapitalistiska girighet var att man vägde blöjorna för att spara. Blöjor vägs på alla äldreboenden, inte kontinuerligt och inte för att spara pengar. Utan för att anpassa blöjstorleken individuellt efter patientens behov. Det är framförallt nyintagnas blöjor som vägs under någon vecka och sedan sker med lämpliga mellanrum uppföljning. Det blev för övrigt mer vägningar på det nykommunala Koppargården än på det Carema-drivna Koppargården, det första den nya regimen gjorde vara att köpa in fler vågar. Förändringarna på Koppargården gjordes snabbt och oöverlagt. Ansvariga politiker ville inte ha flera dåliga rubriker och struntade i vad som egentligen skulle krävas av dem: Att fatta rationella beslut på saklig grund. De positiva rubrikerna i Dagens Samhälle (facktidningen som visste vad den talade om) räckte inte, eftersom väljarna läste Dagens Nyheter, en tidning som vägrade att publicera artiklar med avvikande åsikter eller ens sakliga tillrättalägganden från företag och personal som felaktigt hängts ut av tidningen.
Dagens Nyheter drev för övrigt för någon vecka sedan på ett par dagar igenom att skolorna i Stockholm ska servera smör till smörgåsen, detta sedan media i åratal drivet kampanjer för att det feta smöret ska bytas ut mot det magra hälsovänliga margarinet. Bakgrunden var några elever och föräldrar som klagat och som fått en journalists öra. Någon seriös granskning av fakta gjordes aldrig utan det var rubrik- och kampanjjournalistik av sämsta märke. Något som blivit allt vanligare även i de tidningar som tidigare räknades som seriösa (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten).
Vi skulle kunna fortsätta med ämne efter ämne. Justitiemordet på de som kallats “obducenten” och “allmänläkaren” drevs på av media (främst Expressen). De har fastställts vara oskyldiga av domstol, men ändå straffats – i allt utom fängelse – som vore de skyldiga. Oskyldiga har hängts ut som mördare, medan media drivit en veritabel kampanj för sin favorit-trippel-mördare Annika Deasy (som brukade kallas Östberg i Sverige). Media har också i dagarna drivit en (får det nog sägas) framgångsrik kampanj mot en antirasistisk barnfilm och barnbok av Stina Wirsén som handlade om Liten Skär och Lilla Hjärtat (den senare en pigg och söt negerunge) för att sättet att teckna Lilla Hjärtat inte passade somliga journalister (Stina Wirsén har själv hämtat inspiration till utförandet från Sydafrika och Västindien, där den lokala kulturen beskriver barn på just det sättet). Filmen stoppades på ett flertal biografer. Vad som gjort Stina Wirsén och Lilla Hjärtat betjänta av den här uppmärksamheten är svårt att se. Rasist kan vem som helst bli i media. Till och med det bolag som kallar en nougat-glass för Nogger.
Till och med Kungen har blivit föremål för hysteriska, men aldrig utsagda antydningar om att han skulle haft med organiserad brottslighet och porrklubbar att göra. Under lång tid lät media informera om att en ökänd gangsterkung visat upp både stillbilder och rörliga bilder på Kungen som skulle vara tagna på någon porr-klubb. Trots att det bara var antydningar gavs det bestämda intrycket att det var Kungen på bilderna. När filmen till slut släpptes av gangsterkungen så var det en smal sak för en tekniker att visa att det var en mixning, den av etablerade media hatade sajten Flashback kunde kort efter visa att bilderna på kungen kom från en intervju från SvT som mixats med bilder från en porrklubb. Minst sagt ansvarslöst att ett flertal media kunnat hålla på med sina antydningar när den enda källan var en gangsterkung, som först efter ett års trixande släppte ifrån sig något som kunde kontrolleras.
Media är inte valda av folket. Visserligen är de utsatta för en viss granskning i så måtto att de faktiskt behöver intäkter i form av annonser (två tredjedelar) och prenumerationer/lösnummer (en tredjedel). Men köparna tvingas köpa hela kittet och har inte möjlighet att se vilken smörja det verkligen är de köper i sina delar.
När vi häromveckan frågade läsarna om de hade störst förtroende för politiker eller journalister så var det en svår fråga, för våra läsare har säkert inte särskilt stort förtroende för politiker. Men politikerna vann med 69-31. Politikerna granskas av oppositionen, av revisorerna och av media. Media granskas bara av sig själv. De försök till oberoende mediagranskning (till exempel Näringslivets Mediainstitut och Stiftelsen Institutet för Mediestudier) som gjorts har inte haft tillräcklig styrka för att slå igenom. Kanske främst på grund av att media konsekvent vägrat att skriva om vad dessa granskare kommit fram till.