Contra har tidigare varit positivt överraskad över hur Göran Persson och Anna Lindh skött Sveriges utrikespolitik. Inte så att vi på något sätt varit entusiastiska över den linje som förts, men vi hade väntat oss värre. Luttrade som vi är av att ha upplevt utrikesministrar som Östen Undén och Sten Andersson och statsministrar som Olof Palme.
Vad gäller början till krigsutbrottet i Irak i veckan har linjen från Persson och Lindh inledningsvis varit både klar, tydlig och logiskt stringent. Linjen har varit att Irak, i överensstämmelse med tidigare FN-resolutioner, ska avveckla alla massförstörelsevapen. Och att så länge Irak inte bevisat att man gjort detta måste kraven på avveckling backas upp med ett trovärdigt hot om militärt våld. En högst respektabel linje. Men bara om de som ställer sig bakom den verkligen menar vad de säger.
Men linjen kunde synas och nu står Persson och Lindh där fullständigt avslöjade. De har bluffat. Hotet om våld skulle inte alls vara trovärdigt utan enbart en bluff. Så fort det stod klart att Saddam Hussein inte skulle böja sig inför kraven på avveckling av de otillåtna vapnen (som veterligen inte finns i några andra länder och är förbjudna enligt internationella konventioner som bland andra Sverige anslutit sig till) vände Persson och Lindh 180 grader och ansåg nu att det inte behövdes något militärt våld. Trots att linjen för bara några veckor sedan var den motsatta. Persson och Lindh är inte att lita på. I den här frågan heller.
Låt oss kort som bakgrund fastslå några fakta som är oomstridda (dvs medges av alla inblandade i konflikten):
- Irak hade såväl kemiska som biologiska vapen 1991
- Irak åtog sig att avveckla dessa vapen och alla robotar med längre räckvidd
- FNs vapeninspektörer (UNSCOM) skulle övervaka avvecklingen och kontrollera att inga nya förbjudna vapen tillkom
- FNs vapeninspektörer hade ännu 1998 inte kunnat verifiera att vapnen avvecklats, och lämnade det året landet sedan de blivit utslängda av Saddam Hussein
- De kom tillbaka sent 2002, sedan Irak utsatts för hot om militära åtgärder, uppbackade med en betydande militär styrkeuppbyggnad i närområdet. Saddam Hussein lovade en fullständig redogörelse för hur Irak avvecklat de förbjudna vapnen.
- I den 12.000 sidor långa rapport som Irak lämnade i december 2002 fanns INTE uppgifter om vad som hänt med de kemiska och biologiska vapen som enligt Iraks eget medgivande fanns i landets vapenarsenal 1991.
- När FNs vapeninspektörer krävt komplettering på dessa punkter kom inget svar kommit från Irak.
Frankrike som – liksom Ryssland – har omfattande avtal om oljeutvinning i Irak, har redan på förhand förklarat att de skulle inlägga sitt veto mot resolutioner som hotade med våld om Irak inte uppfyllde sina förpliktelser mot FN
Sverige backade ur sin tidigare decennielånga kritiska inställning till att veto-makterna i FNs säkerhetsråd utnyttjar vetorätten och Göran Persson uttalade att han stödde den franska linjen, det vill säga det trovärdiga hotet om militärt våld vid brott mot FN-resolutionerna skulle avvecklas. Genom FN-resolution 678 från 1990 gavs rätten att vidta alla nödvändiga medel om inte Irak drog sig tillbaka från det ockuperade Kuwait senast den 15 januari 1991.
Den militära offensiv som följde – eftersom Irak inte uppfyllde kraven i resolution 678 – drev ut de irakiska ockupanterna ur Kuwait och ledde till ett totalt sammanbrott i det irakiska försvaret. Istället för att fullfölja offensiven och krossa den irakiska diktaturen infördes eld upphör i utbyte mot att Irak lovade att avveckla sina massförstörelsevapen och i övrigt följa FNs resolutioner. I resolution 687 fastställdes kraven på Irak. Irak har inte fullföljt åtagandena och därmed är det fritt fram att följa upp resolutionerna från 1990 och 1991 med de militära åtgärder som då inte fullföljdes.