Inte sällan kritiserar olika vänsterextremister de närstående organisationerna IMF (Internationella Valutafonden) och Världsbanken för att driva en skadlig kapitalistisk politik – en politik för globalisering. Men problemet med IMF och Världsbanken har varit det motsatta. De har inte ställt upp för kapitalistiska lösningar. Nu är i bästa fall en ändring på gång. Världsbanken (som i motsats till IMF mest är inriktad på u-ländernas problem) föreslår avskaffade tullar och importkvoter som lösning på de fattigaste ländernas problem. Alltså ökad globalisering och ökad internationell handel. De fattiga länderna är hårt skuldsatta och lösningen på skuldsättningen är att ökad export ger möjlighet till amorteringar. (En del blåögda idealister kräver eftergifter från långivarna, utan att förklara varför pensionssparare i Västvärlden – som är de egentliga långivarna – ska bli lurade på vad de avstått från att konsumera under sin aktiva tid).
Motståndet mot Världsbankens förslag är dock spritt. Bill Clinton menar till exempel att det inte är i enlighet med Världshandelsorganisationen WTOs regler att ge speciella tulleftergifter för de fattiga länderna.
Men idag är situationen den att de högsta tullarna i praktiken läggs på varor som kommer från de fattigaste länderna. Och importkvoter tillämpas nästan uteslutande på varor som kommer från fattiga länder. Situationen i USA kan vara belysande. Mer än 35 länder med per capita-inkomst under 10.000 dollar var underkastade importkvoteringsregler förra året. Bara två länder med per capita-inkomst över 25.000 dollar var underkastade sådana regler. För EU (och därmed Sverige) gäller liknande proportioner.
Tullar och kvoteringar drabbar idag främst de fattiga länderna. Tullarna är högre på varor som importeras från de fattiga länderna. Och importkvoteringarna är fler. Det är de fattiga länderna som hindras att delta i globaliseringen. Och det bästa den rika världen kan göra för de fattiga länderna är att avskaffa dessa hinder för utveckling.