Ett tysk-ryskt konsortium planerar att bygga en 120 mil lång gasledning på Östersjöns botten. Ledningen ska gå mellan de gamla svenska städerna Viborg (på Karelska näset) och Greifswald (i forna Svenska Pommern). Till cirka 50 mil ska ledningen gå igenom den svenska ekonomiska zonen i Östersjön, dock inte på svenskt territorialvatten. Projektet drivs av konsortiet Nord Stream där det av president Putin kontrollerade bolaget Gazprom äger 51 procent och tyska intressen resten. Förre förbundskanslern och socialdemokraten Gerhard Schröder är styrelseordförande. I ledningen sitter åtminstone en gammal östtysk Stasi-officer. Putin själv har under många år tjänstgjort åt KGB i Dresden i dåvarande Östtyskland. En minoritet av det ryska bolaget Gazprom är börsnoterat och där är bland annat de allmänna svenska pensionsfonderna delägare, liksom det av familjen Lundin kontrollerade bolaget Vostok Nafta.
Ryssarna står för en stor del av försörjningen med naturgas i Västeuropa. Den levereras för närvarande genom en gasledning som går genom Baltikum och Polen. Ryssarna kan alltså för närvarande inte självsvåldigt stänga av gasen till Baltikum och/eller Polen, utan att också stoppa de lukrativa leveranserna till Västeuropa. Att sådana intressen kan finnas såg vi när kranarna till Ukraina ströps häromåret. Då stördes även de ryska leveranserna till Centraleuropa. En ledning som inte passerar Baltikum och Polen ökar alltså ryssarnas påtryckningsmedel mot dessa länder.
Signifikativt är att ledningen ska dras i den svenska ekonomiska zonen, inte i den lettiska och litauiska. Ledningen dras någon mil in på den svenska sidan av zongränsen. Trots att den tekniskt och ekonomiskt lika gärna kunde gå öster om zongränsen. Balterna är väl medvetna om vilken dold agenda Ryssland kan ha och ser uppenbarligen inte gärna att ledningen berör deras territorium. I alla fall om de inte kan få transitavgifter. Ryssarna ska också bygga ett torn för tekniskt underhåll och styrning mitt i havet, några mil från Gotland.
Att bygga en gasledning på havsbotten är naturligtvis svårare och dyrare än att bygga den på land. Men man slipper å andra sidan att betala ersättning till markägarna, så skillnaden blir i slutänden inte så stor företagsekonomiskt som den är samhällsekonomiskt. När det gäller underhåll och reparationer är landalternativet naturligtvis helt överlägset.
Militära analytiker konstaterar att gasledningen i sin helhet kan användas för att placera ut avlyssningsutrustning som skaffar total information över all (civil och militär) fartygstrafik i Östersjön. Det planerade tornet kan också användas för övervakning. Svenska försvaret har sedan länge använt Gotska Sandön för liknande ändamål. Men det är svenskt territorium. Den ryska plattformen avses ligga i den svenska ekonomiska zonen.
Internationella fördrag gör det möjligt för ryssarna att efter hänsynstagande till miljöaspekter bygga den aktuella ledningen. Det är ju inte på svenskt territorium eller territorialvatten som bygget ska ske (territorialvattnet sträcker sig 22 km ut från land, Gotland i det här fallet) utan i den ekonomiska zonen, där de nationella rättigheterna är svagare. Sverige kan därför formellt göra invändningar främst av miljöskäl.
De viktigaste skälen att motsätta sig bygget är dock strategiska och militära. Ryssland skaffar sig påtryckningsmedel mot flera av våra grannländer på andra sidan Östersjön. Ledningen och plattformen flyttar fram de ryska militära positionerna och ökar Rysslands möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet. Det står redan klart att ryska marinen ska patrullera ledningen för att “skydda den mot terrorister”. Samma behov kommer att gälla tornet utanför Gotland.
Svenska ansvariga politiker förmår som vanligt inte tala klarspråk och de förmår inte tillvarata Sveriges intressen gentemot den store grannen i öster. Det intressanta är att det idag inte är socialdemokraterna som står för eftergiftspolitiken. Socialdemokrater har tvärtom de senaste dagarna fört fram just de militära och strategiska argumenten mot gasledningen. Utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin (s) har skrivit i Dagens Nyheter och försvarsutskottets ordförande Ulrica Messing (s) i Svenska Dagbladet. Regeringen hymlar, från Alliansen är det bara folkpartisten Carl B. Hamilton som vågar tala klarspråk om saken.
Att socialdemokraterna idag säger ifrån är dock inte på något sätt en indikation om vad de hade sagt om de suttit kvar i regeringsställning. De har under sin tid i regeringen hållit tyst, trots att de vetat vad som var på gång. Den tystnaden har medverkat till att projektplanen nu avser den svenska ekonomiska zonen, inte den lettiska och litauiska. Nu passar det dock att tala ut för socialdemokraterna. När inget politiskt ansvar finns.
Det förtjänar också att noteras att den tidigare socialdemokratiska regeringen är ansvarig för nedläggningen av alla militära förband på Gotland. Därmed skapas det utrymme för ryssarna att göra i stort sett vad de vill i närområdet. Vilket alltså är vad som är på gång.
Svenska politiker – av vad slag de vara må – förmår inte att tillvarata Sveriges och svenska folkets intressen.