Det franska socialistpartiets presidentlkandidat Ségolène Royal har spritt en air av fräschör kring sig under det gångna halvåret. Hon lyckades också slå ut sina två medtävlare i den interna partiomröstning som hölls i slutet av förra året. Allt detta lyckades hon med utan att ha presenterat ett politiskt program. Hon ägnade sig åt att åka land och rike runt för att “lyssna” efter väljarnas krav. Nu i februari, sedan hon väl är vald till Socialistpartiets presidentkandidat, har hon lyssnat färdigt. Hon presenterade sitt program och det var som att ta ett steg tillbaka till gamla onda tider, ungefär som ett socialistparti kunde låta när Ségolène Royal föddes för dryga 53 år sedan.
Jacques Chiracs oförmåga att ta itu med centrala problemen i fransk ekonomi har lett till att landet börjat komma på efterkälken. Med Ségolène Royal vid rodret skulle utförsbacken bli brant. Så brant att hennes egen ekonomiske rådgivare Eric Besson sa upp sig den 15 februari. Han ville inte kännas vid Royals oansvariga ekonomiska politik.
Så här kan det låta: Höjd minimilön till 1.500 euro per månad (säkert sätt att öka arbetslösheten), räntefria lån på 10.000 euro till alla 18-åringar (ett säkert sätt att driva upp bostadspriserna), 90 procents ersättning till arbetslösa (ett säkert sätt att skapa arbetskraftsbrist), nationalisering av privatiserade företag (ett säkert sätt att trygga ineffektivitet), premiering av företag som investerar sina vinster istället för att dela ut dem (ett säkert sätt att stoppa nyföretagandet och låta gamla trötta företag dra ut på dödskampen), hårdare uppslutning kring 35-timmarsveckan vars införande var början på Frankrikes ekonomiska nedgång, ökade offentliga utgifter – men inte ökade skatter (ett säkert sätt att få fart på inflationen).
Ségolène Royal har på ett mycket träffsäkert sätt lyckats plocka ut allt det sämsta ur socialismen av den gamla skolan. Inte undra på att opinionsundersökningarna gett henne allt lägre stöd under den senaste tiden.