Riksbanken har under senare år hållit räntorna orimligt låga. Nu är visserligen Riksbankens styrränta uppe på noll, men den låg länge på minus en halv procent. Även när konjunkturen har dundrat på för fullt. Riksbanken brydde sig inte om att skaffa ett utrymme som skulle ha gjort det möjligt att faktiskt sänka räntan när krisen kom. Som nu. Många andra länder har mött corona-krisen med sänkta räntor. Men då har det funnits räntor att sänka. I Sverige var räntan redan noll.
Varför har Riksbanken fört den räntepolitik de fört? För att de haft målet att inflationen ska vara 2 procent. Det var ett alldeles utmärkt mål i svunna tider när inflationen var tre, fyra, fem eller sex procent (något enstaka år 10 procent). Tanken har varit att inflationen ska ha ett hälsosamt avstånd till deflation. Med deflation (negativ inflation) skjuter människor upp sina inköp till imorgon, eftersom de förväntar sig lägre priser framöver. Då stannar ekonomin upp och vi får det alla sämre.
Det finns alltså goda skäl att hålla sig borta från deflation. Men varför ska avståndet vara två procent? Förr kunde det finnas skäl när inflationstakten svängde upp och ner och avkastningen på riskfritt sparande var fyra procent. Men idag är situationen annorlunda. Avkastningen på riskfritt sparande ligger under en procent. Då räcker det gott och väl med en inflation på en procent. Då blir den ackumulerade inflationen under 25 år 28 procent, inte 64 procent som när inflationen är två procent. Dessutom kan Riksbanken föra en rimlig räntepolitik och ha handlingsutrymme när krisen kommer. Som den gjort idag.