En del gläder sig över att ”trängselskatten”, som vi behandlade redan i förra numret av “Veckans Contra”, lett till minskad trafik i Stockholm. Även om det kan vara väl tidigt att definitivt dra den slutsatsen, stärker de första dagarnas utveckling hypotesen att ”trängselskatten” främst drabbar de mindre bemedlade. Den som har miljoninkomster lär knappast låta sig påverkas av några tior i avgift. Han eller hon gläds säkert över att det blivit lättare att köra, sedan de som lever på marginalen tvingats ställa bilen hemma. En i och för sig ovetenskaplig, men dock markant, observation är att de senaste dagarna haft ovanligt många barnvagnar på de vid rusningstid överfulla bussarna i Stockholms innerstad. Tvingas månne småbarnsmammorna att flytta resorna till och från dagis från bilen till obekväma bussar? Knappast någon välfärdsvinst i så fall.
Mindre trafik kan ses som ett uttryck för att antalet mänskliga kontakter minskar. Mänsklighetens utveckling har sedan urminnes tider varit parallell med möjligheterna att öka kontakterna – inte minska dem. Förr var det stora flertalet människor tvingade att framleva alla sina dagar i födelsesocknen eller grannsocknen (eller motsvarigheten till socken i andra länder). Även när statens alla resurser 1710 sattes in tog det tre dygn för Stenbocks berömde kurir Henrik Hammarberg att rida från Helsingborg och meddela änkedrottning Hedvig Eleonora i Stockholm att Magnus Stenbock vunnit slagit vid Helsingborg. Det var först med järnvägarna på 1800-talets slut som transporttiderna kunde nämnvärt förkortas.
Långt fram mot slutet av 1900-talet levde många människor i Afrika, Asien och Latinamerika i fullständig isolering. Det var bra tyckte och tycker de många globaliseringsfienderna.
Vi andra kan tänka oss att även en neger i djupaste Afrika kan uppskatta att kontakter med omvärlden och den västerländska medicinska forskningen gör att han kanske lever mer än 30 år, som var en normal livslängd för ett halvt sekel sedan på många ställen där kommunikationerna idag är bättre.
Det finns fortfarande människor som aktivt motarbetar mänskliga kontakter. Trängselskatten – 3,8 miljarder som satsas på att motverka mänsklig kommunikation och som skulle ha kunnat användas för att istället bygga bättre vägar i ett område med underdimensionerat vägnät – är ett exempel. En annan är den flygskatt som på Miljöpartiets initiativ ska införas den 1 juli i år. Skatten försvårar kommunikationer människor emellan och kommer att göra att åtskilliga människor kommer att byta ut en semester i en annan spännande kultur och i ett gynnsamt klimat mot något betydligt mindre spännande. De rika kommer dock att fortsätta som vanligt, för de påverkas inte av skatten. Inte ens språkröret Peter Eriksson berörs i nämnvärd grad ens när han reser privat, flygskatten är särskilt sänkt på just hans huvudrutt Stockholm-Luleå.
Miljöpartiet är inte bara motståndare till moderna kommunikationer. I partiet frodas också skepsis mot modern vetenskap. Universitetsadjunkten Jesper Jerkert skrev för någon tid sedan i Läkartidningen (nummer 38 2005) om hur Miljöpartiet på punkt efter punkt agerade mot vetenskapligt beprövade erfarenheter och metoder inom sjukvården. Partiet backar upp antroposofisk medicin (som inte någonsin kunnat visas ha någon effekt på sjukdomar), man är kritisk mot modern vetenskaps ståndpunkt rörande amalgam, elöverkänslighet, mobiltelefoner med mera. Och uttalar sig för homepatisk, kinetisk och antroposofisk medicin.
På punkt efter punkt arbetar Miljöpartiet för att vända utvecklingen bakåt och styra samtalet tillbaka till en gammal ond tid. Det må vara att det alltid finns några procent av landets befolkning som har en reaktionär förkärlek för det samhälle som var i svunna tider. Det är däremot beklämmande att denna lilla utvecklingsfientliga minoritet kan utnyttja det parlamentariska systemets motsättningar för att styra ett av de stora partierna i extremisternas riktning. Men det är inte Miljöpartiets fel att det stora partiet ger efter, det ansvaret ligger helt på (s) själva.