Det kan råda delade meningar om behovet av ett starkt svenskt försvar. En del anser helt enkelt att det inte behövs, särskilt när den potentielle fiende vi alltid rustat oss mot är militärt försvagad. Andra ser gärna ett svagt svenskt försvar, så att vi snabbare tvingas in i NATO. Medan några är anhängare av ett fortsatt starkt försvar, för den händelse ryssarna åter skulle få ordning på sin krigsmakt.
Oavsett vad man tycker om behovet av ett starkt svenskt försvar kan nog de flesta vara överens om att de skattepengar som satsas ska ge så stor utdelning som möjligt. Svensk försvarsindustri har genom åren producerat en rad vapensystem av internationellt god klass. Serierna har varit kortare än i många andra länder, men en långsiktig ekonomisk planering har ändå gjort uppläggningen ekonomiskt försvarlig.
Grundkonceptet har varit långsiktighet. Kortsiktiga förändringar i den militära situationen i omvärlden har nästan aldrig påverkat utvecklingen av de stora vapensystemen. Försvaret har lagt en order på utvecklingsarbete och industrin har jobbat med den. Projekten har ofta vart mycket långa till sin karaktär. Moderna (!) militära flygplanssystem har en livslängd på upp emot 40 år från de första skisserna till dess att det sista flygplanet skrotas!
När ett utvecklingsprojekt har lagts ut på industrin har den ekonomiska situationen varit tryggad för företagen under lång tid. Genom att försvaret dessutom ställt upp med förskottsfinansiering har man vunnit två saker: Den ekonomiska risken har blivit låg och industrins kapitalbehov har varit lågt. Finansieringen av nya försvarsprojekt har i princip kunnat ske till en kapitalkostnad som varit lika med (riskfri) upplåning genom statsobligationer, dvs den lägsta ränta som finns på marknaden.
De här principerna har gällt ända sedan 1947. Men nu är de under avveckling. Ändrade finansieringsprinciper kan naturligtvis genomföras utan att det negativt påverkar verksamheten, men nu är det så att den ändrade finansieringsprincipen (inga förskottsbetalningar) kombineras med anslagsteknisk klantighet, vilket gjort att den viktiga principen om långsiktig stabilitet håller på att försvinna. Just nu överväger ÖB och Försvarsdepartementet till exempel om utvecklingen av robotsystemet Bamse ska avbrytas av ekonomiska skäl. Robotsystemet är bland annat avsett att bekämpa kryssningsrobotar, ett vapen som vi annars inte har mycket till försvar emot. Bamse utvecklas dessutom i samarbete med franska företag, så ett stopp kan få betydelse för hela den svenska försvarsindustrins långsiktiga trovärdighet som samarbetspartner i internationella projekt. Dessutom innebär ett stopp för Bamse-projektet att svensk försvarsindustri framöver måste ta ut en helt annan ersättning för de ekonomiska riskerna i försvarsprojekten. En order från Försvaret är inte längre liktydigt med en affär utan ekonomisk risk, där företagets enda risk är den tekniska. Följden kommer att bli att svensk försvarsindustri inte längre kommer att vara konkurrenskraftig. En anslutning till NATO kan bli en militär nödvändighet, inte det politiska val som det borde ha varit för länge sedan.