Den 13 oktober gjorde Contra den första prognosen avseende utgången i det amerikanska presidentvalet. Den var 280-248 i Obamas favör och 10 ofördelade röster. Han höll majoriteten till och med den 23 oktober, men därefter segade sig Romney uppåt och tog täten. Den 30 oktober nådde Romney över den magiska 270-gränsen, men sedan vände det och de sista dagarna hade vi en osäker prognos. Det gick snabbt utför för Romney och han tappade i själva valet ett flertal av nyckelstaterna med obetydlig marginal, något som skedde de allra sista dagarna. Samtidigt med presidentvalet hölls val till hela Representanthuset och till en tredjedel av Senaten. Republikanerna behöll majoriteten i Representanthuset och Demokraterna behöll majoriteten i Senaten.
Resultatet är alltså en spricka mellan den beslutande och verkställande makten. Något som Obama visat sig vara sällsynt dålig på att klara av. Företrädarna Bush jr och Clinton var mästare på att sy ihop lagförslag med stöd från bägge partierna. Obama har knappt ens ansträngt sig. Han lät till och med Representanthuset med demokratisk majoritet 2008-2010 hållas med vänsterextremisten Nancy Pelosi som majoritetsledare. Amerikanska folket sa stopp och belägg redan 2010 och även i år fick republikanerna förnyat förtroende i Representanthuset. För att det amerikanska samhället ska fungera måste Obama anstränga sig för att få med republikanerna på tåget. Han har inte gjort det. Och ingen från Representanthusets republikanska majoritet har gjort minsta försök att få en ändring av det låsta läget till stånd. Den ende som verkar vara beredd att söka kompromisser över partigränserna är senatorn och förre presidentkandidaten John McCain, som ju är republikan.
Obamas enda prestation under förra mandatperioden var att genomdriva vårdreformen Obamacare. Men den genomdrevs utan något hänsynstagande till republikanernas synpunkter. Flera av de tunga punkterna har stöd från republikanerna, andra punkter – som långtifrån är centrala – stöter på starkt republikanskt motstånd. Planen har lånat många av dragen från Romneycare, som infördes i Massachusetts när Mitt Romney var guvernör där. Det borde därför ha varit fullt möjligt att finna en lösning som kunde accepteras av bägge partierna. Men Obama var stenhård på att planen till en del skulle finansieras genom nedskärningar i det mycket populära sjukvårdsprogrammet Medicare (för äldre). Han var lika stenhård på att aborter och preventivmedel skulle finansieras via den obligatoriska sjukförsäkringen och till och med katolska kyrkans inrättningar skulle tvingas till detta om de inte skulle slängas ut ur sjukvårdssystemet. I Sverige betalas visserligen aborter via sjukvårdsbudgeten, men preventivmedel som skrivs ut via sjukvården betalas fullt ut av brukaren. Så kunde det alltså inte få bli i ett USA med en dogmatisk inställning.
Obama har vidare inbillat det amerikanska folket att höjda skatter för de rika ska lösa budgetunderskottet. Men budgetunderskottet är gigantiskt. Och de rika är få. De mycket rika är ännu färre. Även med skatter på 100, ja t o m 1000 procent, på de rikaste skulle i stort sett hela budgetunderskottet kvarstå. Budgetproblematiken måste alltså lösas på annat sätt. Det finns en lösning som slår till automatiskt vid årsskiftet om partierna inte kommer överens i Kongressen. Skatterna höjs och statsutgifterna skärs ner rätt över – både sociala program och försvaret råkar ut för drastiska nedskärningar. Meningen har varit att dessa drastiska förändringar skulle vara ett hot mot politikerna så att de måste ta sig samman och besluta om något annat. Frågan är om de kommer att ha den förmågan efter en polariserande valstrid där utfallet blev nästan 50/50, men där den vinnande sidan kräver allt och inte är beredd att ge något. För trots allt, det är fortfarande republikansk majoritet i Representanthuset, som kan säga nej till allt om Obama fortsätter att vägra samtala om politiken.
På längre sikt får valutgången allvarliga konsekvenser också för Högsta Domstolens sammansättning. Obama har vid sina hittillsvarande utnämningar visat att han premierar vänsterradikalism före juridisk skicklighet. Och Senaten som ska godkänna utnämningarna har ställt upp. Och med ett par troliga skiften bland domarna i Högsta Domstolen under de kommande åren kan det mycket väl bli en rabiat vänstermajoritet i domstolen, till nackdel för alla som hyllar den amerikanska konstitutionens principer.
Utsikterna för de kommande fyra åren är allt annat än goda.