Länge har budordet inför framtiden varit att det behövs mer utbildning. Samhället blir mer komplext, de tekniska och ekonomiska sambanden alltmer sofistikerade. Alla bör gå längre i skolan för att kunna delta i det moderna samhällets utveckling. Sverige behöver mer välutbildade människor för att kunna ligga kvar i den tekniska frontlinjen. Det som under mellankrigstiden var sexårig folkskola blev sedan sjuårig, varefter det blev nioårig enhetsskola och nu förväntas nästan alla ha gått igenom gymnasiet.
Andelen av befolkningen i arbete minskar. Om vi för sjuttiofem år sedan kunde räkna med att de flesta femtonåringar deltog i arbetslivet så är etableringsåldern på arbetsmarknaden idag inemot tjugofem. Samtidigt som pensionsåldern sjunker (trots att vi lever längre). Pensionsåldern var 67 år när folkpensionen infördes 1914, den sjönk sedan till 65 enligt flertalet kollektivavtal och till 62 eller lägre i praktiken – och många förväntar sig ytterligare sänkningar. Allt färre människor i åldrarna 25-62 förutsätts försörja ett växande antal årskullar under utbildning och alltfler pensionärer. Idag är det ungefär lika många i arbetsför ålder som det är försörjda i andra åldrar. Men snart är det många fler som ska bli försörjda än de som arbetar.
En given åtgärd är att bromsa nedgången i den faktiska pensionsåldern. Men det kommer inte att räcka. En kalkyl, byggd på kända befolkningsdata, säger att pensionsåldern behöver höjas till 76 år 2030, bara för att vi ska kunna behålla nuvarande relation mellan antalet sysselsatta och antalet försörjda.
Frågan är om vi inte måste titta också i andra änden. Är det inte dags att börja arbeta redan i yngre åldrar. Att ge avkall på de många långa och onödiga utbildningarna. Trots allt är det många som har både en och två kostsamma akademiska utbildningar som inte alls utnyttjas. Hur många filosofie doktorer finns det inte som arbetar på Storstockholms Lokaltrafik eller i Taxi Stockholm?
Det finns en tendens att vi får en utbildningskonkurrens som må vara kortsiktigt positiv för individen, men negativ för samhället. En längre utbildning ger alltid bättre förutsättningar till jobb. Om försörjningen kan ordnas (genom studielån eller på annat sätt) är det därför för det mesta vettigt för individen att utbilda sig mer. Men är det vettigt för samhället?
För femtio år sedan anställde gärna arbetsgivare lågutbildad arbetskraft för kvalificerade arbeten – som krävde vissa personliga egenskaper. En som bara hade folkskola var ofta en som inte hade fått chansen till utbildning. Men som kunde göra ett bra arbete ändå. Idag har alla yngre än sextio haft chansen till skaplig utbildning. Den som inte har utbildningen är alltså den som man inte ens behöver kalla till en intervju. Eftersom den utan utbildning inte ens får frågan av en arbetsgivare satsar alltfler på längre utbildning och arbetsgivarna höjer ribban alltmer, utan att de egentligen har arbeten som kräver högre kompetens att erbjuda.
Visst finns det många arbeten som kräver lång och specialiserad utbildning. Men det finns också många arbeten som inte alls kräver den breda allmänna utbildning som många arbetsgivare idag ställer krav på, bara för att de vet att den som saknar den utbildningen inte är allmänt kvalificerad att göra ett bra jobb.
Frågan är om det inte är dags att tänka om beträffande den allmäna kompetenshöjningen. Höj kompetensen där det behövs! Men skapa möjligheter att bredda arbetskraften genom att möjliggöra för yngre att komma ut i arbete utan onödig icke kompetenshöjande utbildning!