Ibland talar politiska tyckare och mediarepresentanter högt om folkrätten och kritiserar stater som bryter mot folkrätten. Kritiken framförs med darr på rösten och gärna refererar man till en folkrättsexpert som förklarar att den ena eller andra åtgärden strider mot folkrätten.
När sådant tal förs fram finns det alltid anledning att ta sig en rejäl stunds eftertanke. Vad är det egentligen man vill säga när man talar om folkrätt. Om det vore i goda avsikter man var ute, funnes helt säkert andra argument och skäl att anföra för den ena linjen eller den andra.
Folkrätt är en term som ger associationer till något brett och hos folket förankrat. Men ofta är folkrätten istället ett redskap som ger den starke rätt att förtrycka. Folkrätten ger så gott som alltid den sittande makthavaren, det må vara en demokratiskt vald ledare eller en självutnämnd diktator, rätten att fullt ut företräda sitt land. Och den som sätter sig upp mot diktatorn med stöd från ett annat land gör sig skyldig till brott mot folkrätten.
På det sättet blir folkrätten ofta, men naturligtvis inte alltid, ett redskap mot mänskliga rättigheter. Ofta blir det ett val mellan folkrätt och mänskliga rättigheter – de två står i konflikt med varandra. Då bör vi nästan alltid vara beredda att ge de mänskliga rättigheterna företräde på folkrättens bekostnad.
“Folk” är ett genom åren mycket missbrukat ord. Det har använts av nationalsocialister i Tyskland och kommunister i Kina. Tyvärr fortsätter missbruket när man idag hänvisar till folkrätten och tar den som argument för Saddam Hussein, Alexander Lukasjenka, mullah Omar och andra skurkar, som aldrig haft det minsta med folket att göra. För skurkar i den här nämnda kalibern finns inget försvar. Det är beklämmande att folkrätten då blir en sista utväg att argumentera för dem som i själva verket är anhängare av förtryck och diktatur.