Under 1915 med viss fortsättning de närmast följande åren mördades 1,5 miljoner armenier i Turkiet. Därtill assyrier, syrianer, kaldéer och greker. Det som en gång kallades Västarmenien (väster om berget Ararat) bebos idag enbart av turkar. Det som idag är nordöstra Turkiet var under tiden fram till 1915 ett i huvudsak ett av armenier befolkat område. Idag finns inga armenier alls i området.
Men då, 1915, var det inte Republiken Turkiet som behärskade området. Det var de sista dödsryckningarna av det en gång så stora Osmanska Riket. När det Osmanska Riket vid Första världskrigets slut föll sönder bildades länder som Syrien, Irak, Saudiarabien, Libanon, Turkiet med flera. Flera av områdena kontrollerades inledningsvis av Storbritannien eller Frankrike, men de blev självständiga senare. Turkiet, som bestod av en mindre del av det som varit det Osmanska Riket, blev dock självständigt från början.
Som alla sammanfallande regimer försökte härskarna rikta folkets missnöje mot annat håll än den egna regimen. Det var de kristna som fick ta stöten. Och den största kristna gruppen var armenierna. De utsattes för hänsynslös förföljelse. De mördades eller tvingades marschera till en säker död i öknen. 1,5 miljoner mördades. Till en del var det turkiska militära styrkor som låg bakom (och de allra första morden genomfördes av turkisk militär i Istanbul), men mycket aktiva var också andra grupper som fick det Osmanska Rikets stöd, utan att gärningsmännen var klädda i uniform. Framförallt var det kurder som höll i yxan. Kurderna kunde sedan ta över gårdar som drivits av armenier i hundratals, om inte tusen, år.
Armenier över hela världen vill fästa uppmärksamhet på de orättvisor som drabbat armenierna i det förflutna. Och genom lyckliga omständigheter finns det armenier kvar som kan göra de mördades röst hörd. När det gäller folkspillrorna assyrier, syrianer och kaldéer är de så få att vad de säger knappast märks.
Armenier lever runt om i världen. Framförallt USA och Frankrike är stora länder för den armeniska diasporan. Armeniska påtryckningsgrupper har fått Frankrike att “officiellt” erkänna folkmordet på armenierna. Och ett utskott i den amerikanska senaten gjorde detsamma för några veckor sedan.
Och i förra veckan var det dags för omröstning i den svenska Riksdagen. Socialdemokraterna har tidigare varit emot ett svenskt officiellt erkännande av folkmordet. Men vid höstens partikongress ändrades partilinjen, trots partiledningens protester. Plötsligt röstade nu hela riksdagsgruppen mangrant för. Dock med undantag för den efter en rödgrön valseger sannolike utrikesministern, Urban Ahlin. Han var bestämt emot. Och kvittade ut sig vid omröstningen (han röstade alltså inte alls, men han hade kvittat bort sig mot en borgerlig ledamot som skulle ha röstat ja). Ahlins röst hade räckt för att fälla förslaget vid omröstningen. Men han var alltså inte på plats.
Nu har Riksdagen erkänt det “armeniska folkmordet” 1915. Är det vettigt att göra så?
Det land som låg bakom folkmordet upphörde att existera 1923. Så det finns ingen där som kan ställas till svars. Den folkgrupp som stod för de värsta övergreppen, kurderna, fick bara några år senare själva känna av turkarnas förtryck. Det finns inte en enda person i livet som personligen begått några övergrepp. Det finns inga överlevande som kan få ekonomisk kompensation.
Det finns alltså inga rimliga politiska eller juridiska effekter av beslutet. Det finns däremot betänksamma principiella konsekvenser av beslutet. I vilka andra sammanhang ska Riksdagen göra uttalanden? Är det dags att fördöma utvisningen av tyskar från Ostpreussen, Schlesien och Sudetenland efter Andra världskriget (antalet dödsoffer var jämförbart med dem som var offer för det armeniska folkmordet)? Där finns det ju dessutom överlevande som skulle kunna få ekonomisk kompensation! Ska Riksdagen fördöma utvisningen av greker från Mindre Asien på 1920-talet? Japans övergrepp mot kineser och koreaner under Mellankrigstiden? Alla de här övergreppen har ju skett långt senare än 1915.
Det finns anledning för historiker att studera vad som hänt. Det finns anledning för politiker att dra lärdom av vad som hänt. Det finns anledning att se till att skolbarn får kunskap om vad som hänt. Det finns anledning att protestera mot att Turkiet straffar dem som talar eller skriver om folkmordet mot armenierna (och tills det har upphört alldeles definitivt säga nej till fortsatta förhandlingar om turkiskt medlemskap i EU).
Men det finns ingen rimlig anledning att Riksdagen ska ta ställning till om rubriksättningen på historiska händelser för snart hundra år sedan. Det är en sak för historiker, inte politiker.