Förra veckan behandlade vi den framtida flytten av åldringar från Sverige till länder där pensionen kommer att räcka till bra omvårdnad, utanför den sammanfallande svenska vårdapparatens hägn.
Den här veckan ska vi titta på den redan påbörjade flytten av ungdomar från Sverige till länder där de kan tjäna pengar och få utlopp för sin kreativitet.
Det är naturligtvis bra om vårt lands ungdomar reser ut i världen och hämtar inspiration. Skaffar nya intryck och impulser till hur saker kan göras bättre i vårt land. Redan på 1600- och 1700-talet var det vanligt i de förmögna kretsarna att barnen skickades runt i Europa för att skaffa sig bildning. Det var bra då och är bra idag. Och ännu bättre om inte bara de rika har möjlighet att göra så. Men om landets utbildningselit i ökad utsträckning reser ut för att aldrig komma hem är det ett svårt avbräck för vårt lands ekonomi och framtidsutsikter. Och mycket talar för att vi faktiskt befinner oss i den situationen, att en växande del av de välutbildade i landet försvinner utomlands, för att aldrig komma tillbaka.
En orsak är att de får dåligt betalt i Sverige. Om de alls får något jobb. Den svenska arbetsmarknaden är ordentligt ofördelaktig för ungdomar. Det kan vi till en del skylla på arbetsmarknadslagar som gynnar äldre, men också på företagen, som inte ser vilka möjligheter de får genom att satsa på nya krafter.
En annan orsak är att entreprenörsanda och företagande är sällsynt illa lönat i Sverige. Den som tänker nytt och fritt drabbas av jante-lagen – och skattebyråkratin. Samt av det förhållandet att vår marknad faktiskt är begränsad och att riktigt stora framgångar ändå alltid kräver utlandssatsningar.
En tredje orsak är att de svenska framtidsutsikterna är genuint dystra. Befolkningsutvecklingen talar för att vi kommer att drabbas av högre skatter, om vi inte lägger manken till för att lösa problemet. Och landets två största partier förefaller vara överens om att fortsatt skatteutplundring av de hårt arbetande är rätt sätt att försörja en allt större tärande del av befolkningen.
Om man ska tro Göran Persson är det bättre att försöka höja skatterna i våra lågbeskattade grannländer (han har själv nämnt både Estland och Polen) än att vi själva försöker sänka skatterna till en internationellt konkurrenskraftig nivå.
Den nuvarande politiken kommer att tömma landet på produktiva. Och fylla det med bidragstagare. Först när utplundringen av de produktiva gått så långt att bidragstagarna drabbas av rent armod kommer vi att se en ändring. Men inte genom att de produktiva kommer tillbaka, utan genom att tillskottet av intresserade nya bidragstagare styrs till andra länder. Men då är Sverige redan ett fattighus.