Finlandisering var en term som användes på 1970-talet för att beskriva det avvikande hos Finland. Landet var en demokrati, men över landets politik låg en mörk skugga från Sovjetunionen. Den som uttalade fel åsikter blev utfryst. Tidningarna vågade inte skriva om vad som verkligen hände, utan skrev om en anpassad variant, som skulle passa presidenten och sovjetiske ambassadören. Det gick så långt att farliga roddbåtar godkändes av finska sjösäkerhetsmyndigheten, bara för att de var tillverkade i Sovjetunionen, medan ett bryggeri från Karelen tvingades byta sina öletiketter till en mer politiskt korrekt version av det karelska vapnet.
I och med Sovjetunionens fall blev atmosfären i Finland mycket friare. Det politiskt korrekta blev istället en tvångströja som drabbade Sverige i allt högre grad under 1990-talet, för att inte tala om det nya milleniet.
Men än finns det rester av det gamla systemet kvar också i Finland.
När socialdemokraterna förlorade valet förra året gick statsministerposten till centerpartisten Anneli Jäätteenmäki. Hon blev inte långlivad utan tvingades avgå efter en politisk skandal, som inte hade varit en skandal för Jäätteenmäki i något annat land än Finland. Hon hade i valkampanjen kritiserat dåvarande statsministern Paavo Lipponen för att han ställt upp alltför helhjärtat på USAs sida i konflikten rörande Irak. Hon hade dokument från presidentkansliet till sitt stöd. Det var anteckningar från Lipponens samtal med president Bush i Washington i december 2002. Dokumenten visade klart att Lipponen hade en version i samtalen med Bush och en annan när han beskrev saken för finska folket.
Ingen behöver tvivla om att Contra tycker att Lipponen drev en riktig linje och att Jäätteenmäki drev en linje som skadade både Finlands och Iraks sak. Men det var inte därför Jäätteenmäki tvingades avgå. Det var för att hon hade fått tillgång till – och använde – hemliga handlingar, som visade att Lipponen ljög det finska folket rakt i ansiktet.
Nu har Jäätteenmäki och presidentens medarbetare Martti Manninen åtalats för hanteringen av de hemliga handlingarna. Jäätteenmäki och Manninen är djupt oense om varför handlingarna faxades till Jäätteenmäki. De är dock helt överens om att handlingarna är autentiska och att de faxats från Manninen till Jäätteenmäki. Trots att vi tycker att Lipponen hade rätt i sak vad gäller vad som var rätt politik för Finland och Jäätteenmäki fel, så anser vi det vara helt fel att Lipponen dolde vad som var gällande finsk politik. Väljarna måste få fatta sina politiska beslut mot bakgrund av korrekt information. Det moraliskt felaktiga var att Lipponen hemlighöll viktig information för väljarna. Juristerna anser att det felaktiga var att sanningen kom fram.
Så borde det inte vara i ett demokratiskt land. I en fungerande demokrati hade Lipponen blivit omöjlig och tvingats lämna politiken. Istället blev han utsedd till Riksdagens talman. I en fungerande demokrati hade Anneli Jäätteenmäki blivit en hjältinna. Hon blev åtalad.
Väljarna har rätt att veta vad de röstar på.
I Sverige var situationen liknande under Olof Palmes tid. Han drev bakom kulisserna en i huvudsak bra politik när det gällde att bygga upp det svenska försvarets relationer med Storbritannien och USA. Svenska folket fick inget veta och motviljan mot Palmes politik växte. På goda grundar om man lyssnade på vad Palme sa. På dåliga grunder om man såg till den verkliga politik Palme drev bakom svenska folkets rygg.
I en demokrati måste de politiska ledarna ha folkets förtroende. Och tillräckligt förtroende för att berätta för folket vilken politik som verkligen drivs.