Tyvärr är det bara att konstatera att världen – och därmed Sverige – råkat in i en finanskris, som gör marknaderna mycket turbulenta. Tyvärr för att turbulens inte är bra i sig. Extra mycket tyvärr eftersom det är val om tre veckor och oro i världspolitiken eller på världsmarknaden gynnar alltid en sittande regering. Och den regering som sitter nu har förvisso inte gjort sig förtjänt av att få sitta kvar.
Oppositionen försöker, trots att erfarenheten säger att det inte är en framgångsrik strategi, att använda den finansiella krisen mot regeringen. De flesta torde dock inse att varken Persson eller Åsbrink har nämnvärt inflytande i vare sig Moskva eller Östasien, där krisens källor är att söka.
När så oppositionen ska förklara varför regeringen hanterar den aktuella krisen fel rycker moderaternas ekonomiske talesman Lars Tobisson ut och talar om behovet att ansluta sig till EMU. Den finska marken har ju varit stabil i förhållande till D-marken, i motsats till den svenska valutan. Och finnarna ska ju gå med i EMU – liksom tyskarna. Så enkelt kan man göra det för sig i slagordens värld. En anslutning till EMU löser krisen!
Den aktuella krisen har emellertid ett intressant kännetecken som skiljer den från flertalet finansiellt turbulenta perioder under de senaste decennierna. Det är inte D-marken som är den starka valutan, dit alla tar sin tillflykt när det börjar blåsa. Tvärtom har Tysklands ställning varit svagare än många andra länders. Och det är framförallt två valutor som utvecklats starkt, dollar och pund. Vare sig USA eller Storbritannien har för avsikt att gå med i EMU. Tobisson vill i dessa turbulenta tider ty sig till den italienska liren, den spanska pesetan och den portugisiska escudon, som alla utgör viktiga inslag i EMU.
Men Norge då, frågar sig säkert många. Norrmännen ska ju inte heller gå med i EMU och där är krisen ännu mer märkbar. Visst, men den som tror att detta har med EMU att göra har missat grunderna i den norska krisen. Norge har redan ett arrangemang med “fasta” växelkurser, där valutakursen visserligen kan röra sig inom vida ramar, men där regeringen med en gammaldags interventionspolitik har slagit vakt om den norska kronans orealistisk höga växelkurs jämfört med ECU:n (som är en europeisk “valutakorg”). Eftersom den norska konjunkturen inte rört sig parallellt med den europeiska har Norges Bank stimulerat ekonomin i högkonjunktur och nu stramar man åt när konjunkturen går ned – rakt emot grundkursen i nationalekonomi. Orsaken: Den norska kronan ska vara stabil. Räntorna har också som en följd av denna politik under den senaste månaden stigit till en nivå som ligger skyhögt över resten av Västeuropa, vilket får långsiktigt negativa konsekvenser för den norska ekonomin. En bidragande orsak till att den norska ekonomin inte klarar pressen nu är ett orimligt löneavtal som träffades i våras och som höjer de norska lönerna långt mer än produktiviteten. Men viktigast är att oljepriserna sjunkit drastiskt. Den norska ekonomin är extremt beroende av oljepriserna. Landet är världens näst största oljeexportör (bara Saudiarabien är större). Men till skillnad från saudierna är norrmännens olja dyr att utvinna. När oljepriset sjunkit från tjugo till tolv dollar per fat har saudiernas nettoförtjänst minskat från arton till tio dollar per fat, medan norrmännens nettoförtjänst minskat från fem dollar till minus tre dollar (om man räknar med prospekteringskostnaderna också). I en del dyrbara fält räcker nuvarande priser knappt till de rörliga kostnaderna för att pumpa upp oljan!
Sverige har tillräckligt med planekonomi. Vi behöver inte ett politiskt fastställt pris på vår viktigaste marknad, valutamarknaden. Den som är anhängare av marknadsekonomi måste vara anhängare av fri prissättning också på den viktigaste vara som ett land har, den egna valutan. Lars Tobisson hör tydligen inte till skaran marknadsprissättningens och marknadsekonomins vänner.