Finansinspektionen jagar svenska banker och det får till följd att svenska banker jagar kunderna (eller ännu hellre de som vill bli kunder).
Det är framförallt äldre personer och personer med koppling till utlandet som får problem när de svenska bankerna ska visa att de tar krafttag mot ”penningtvätt”.
För äldre gäller det framförallt problem med kontanter, den som kommer in med 10.000 kronor på banken blir genast misstänkt och ”förhörd” av banken om varifrån pengarna kommer. Ibland vägrar banken att ta emot pengarna, som kan ha legat i byrålådan hemma sedan länge. För att inte tala om vad dödsbon kan råka ut för. Banken måste för Finansinspektionen visa att den tar krafttag mot penningtvätt och det drabbar som vanligt utsatta personer, som exempelvis äldre.
Det kan också vara stört omöjligt även för en EU-medborgare att få öppna ett bankkonto på en svensk bank, något som är nödvändigt för att få lön utbetald eller betala skatt (eller få skatteåterbäring). Contra har fått hjälpa flera EU-medborgare som arbetar och bor i Sverige men nekats öppna konto på en svensk bank med utdrag ur gällande reglemente om att banker faktiskt är skyldiga att öppna ett transaktionskonto. Sedan en person misslyckats med att få öppna ett transaktionskonto försåg vi honom med en utskrift från Finansinspektionens reglemente och då tog det cirka 30 sekunder att få öppna ett konto som hade varit helt omöjligt på samma bank (och flera andra banker) bara någon dag tidigare.
Vi har också själva haft problem med penningtvättsavdelningarna på en av storbankerna för att en av Contras styrelseledamöter är utländsk medborgare och bosatt i Italien (han har svenskt medborgarskap också, men är inte registrerad i den svenska folkbokföringen eftersom han inte bor här). Att försvara denne ledamots rätt att vara styrelseledamot i en stiftelse i det land där han är född och bodde de första tjugo åren av sitt liv har kostat orimliga arbetsinsatser för Contra (och banken) och orimliga pappersmängder. Till vilken nytta?
Bankerna försöker genom meningslösa åtgärder mot småskuttar visa att de ”gör något”. Alla är skraja för Finansinspektionen, som uppenbarligen har alltför mycket för mycket att säga till om. Det började med Nordea för några år sedan och fortsatte med Danske Bank (där danska Finansinspektionen var inblandad) och fortsatte i år med Swedbank och SEB. De här bankerna har alla haft verksamhet i Baltikum och det anses vara skumt. Handelsbanken som nästan inte har någon verksamhet alls i Baltikum har hittills klarat sig för granskning.
Det går att överklaga Finansinspektionens beslut, men det är det ingen som vågar göra, för de vet att Finansinspektionen har oräkneliga möjligheter att trakassera banken ytterligare och förorsaka ytterligare kostnader. Det är till och med så att bankens vilja att gå myndigheterna till mötes räknas in när straffavgifter beräknas och särskilt nämns i de beslut som vi har tagit del av.
Swedbank drabbades tidigare i år av en varning och fyra miljarder i böter. SEB, som är ungefär jämnstor med Swedbank både totalt och i Baltikum, drabbades av en anmärkning (lindrigare än en varning) och en miljard i böter. Finansinspektionen räknade fram att de i bägge fallen hade kunnat sätta böterna till maximalt mellan fem och sex miljarder. När Nordea och Danske Bank drabbades häromåret var taket betydligt lägre och böterna följdriktigt bara en bråkdel av de som drabbade Swedbank och SEB, trots att Finansinspektionen nog ansåg att Nordea och Danske Bank misskött sig på en högre nivå än Swedbank och SEB.
När det gäller SEB står det till och med att anmärkningen inte avser ett enda fall av konstaterad penningtvätt, men väl att inte tillräckligt med resurser avsatts för att motverka penningtvätten och att organisationen för att motverka penningtvätt inte varit rätt uppbyggd.
Det kan tilläggas att det finns flera fall när åklagare stämt mindre finansiella bolag för penningtvätt och terrorismfinansiering (som styrs av samma EU-direktiv) och förlorat målen i domstol. Men de stora bankerna vågar inte sätta hårt mot hårt, det skulle kosta för mycket. Och därför kan Finansinspektionen fortsätta att trakassera de stora bankerna, som i sin tur gör det så surt som möjligt för sina vanliga hederliga kunder att genomföra vanliga transaktioner. De stora skurkarna har alltid råd att betala advokater som fixar de problem som småfolket inte klarar av.