Först en helt annan fråga. Om Du är intresserad av Christer Pettersson och Lars Tingström hänvisar vi till kommentaren från den 22 mars i år, där frågan behandlas utförligt.
Arbetsmarknadsstyrelsen rapporterade nyligen ljusa siffror om arbetsmarknadsläget. Arbetslösheten hade minskat med 87 000 jämfört med november förra året. Den öppna arbetslösheten var nere i 6,6 procent, vartill kommer 5,0 procent som var föremål för “arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. Men de här siffrorna är egentligen missvisande. För de anger procenttal i förhållande till det som kallas “arbetskraften”. Och om det är färre som tillhör arbetskraften minskar arbetslöshetstalen, trots att sysselsättningen egentligen sjunker.
Dessvärre är det så sanningen ser ut. Under 1997 har till exempel AMS betalat 16 000 personer för att sluta och ta förtidspension i utbyte mot att en yngre person får den pensionerades arbete. Det är naturligtvis bra för den som får jobbet. Men det är dåligt för Sverige. Vi minskar arbetskraften, vi minskar produktionen och vi minskar den gemensamma kakan. Samtidigt som arbetslöshetssiffrorna ser bättre ut. Samma effekt får den stora satsningen “kunskapslyftet”, där nära 90 000 vuxna satts på skolbänken. De ingår inte längre i arbetskraften och arbetslöshetssiffrorna minskar, trots att de flesta av de här personerna säkert hellre skulle arbeta än studera.
Faktum är att sysselsättningen i landet – inklusive de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – börjar minska ned mot 3,9 miljoner människor. Vi har normalt legat kring 4,2 miljoner. Idag räknas “arbetskraften” i sin helhet till 4,2 miljoner, eftersom så många försvunnit ur arbetskraften. Totalt finns det 5,6 miljoner människor mellan 16 och 64 år. 1,4 miljoner av dessa står utanför arbetskraften av olika skäl (studier, långtidssjukdom, förtidspensionerade, hemmafruar osv) och ytterligare 0,5 miljoner är arbetslösa eller i AMS-åtgärder. Resterande 3,7 miljoner är de som ska svara för försörjningen av hela Sveriges befolkning på 8,7 miljoner. Det är alltså allt färre som ska stå för försörjningen av alltfler studerande och förtidspensionerade. Det är inget friskhetstecken för den svenska ekonomin.