Med 15.000 nybyggda bostäder per år (som är nuvarande takt) tar det ungefär 300 år att förnya det svenska bostadsbeståndet. Och vi är inte särskilt många som bor i hus som är 300 år eller ens 100 år gamla. Nybyggnadstakten talar alltså för att det byggs för lite i landet – om man ser till hur snabbt bostadsbeståndet förnyas. Likaså byggs det alldeles för lite om man kommer ihåg det myckna talet om bostadsbrist i de expansiva orterna häromåret. Å andra sidan har Sverige den största bostadsytan per invånare av alla EU-länder. Vi har alltså egentligen gott om plats i de bostäder som redan finns.
Bostadsbyggandet är en genomreglerad verksamhet, omgärdad av så många statliga och kommunala regleringar att det kan ta fem år från det att ett beslut om att bygga ett hus fattas till dess att det är klart för inflyttning. Det är därför inte konstigt att vi ständigt ligger fel i bostadsproduktionen. För några år sedan skrek man efter bostäder i exempelvis Stockholm. Men tidigare misskötsel av bostadspolitiken (från s-styret 1994-1998) gjorde att inget kunde byggas. Det tog år innan det började rulla igång planer som kunde sättas i verket. Under tiden steg priserna på bostäder drastiskt. Vilket innebar att folk inte längre hade råd att flytta till Stockholm. Det dynamiska högteknologiska näringslivet kunde visserligen betala, men folk i “vanliga” branscher kunde inte tänka på att flytta. Svårigheten att få arbetskraft när det inte fanns bostäder hjälpte till att knäcka högkonjunkturen. För fem år sedan flyttade högutbildade till de nya spännande jobben i Stockholm. Idag flyttar de som får sparken från Stockholm. Bostadspriserna har gått ner under ungefär ett år. Men den tröga byggbranschen fortsätter att bygga och politikerna fortsätter att planera.
De byggföretag som är vinstdrivande företag försöker avsluta så många projekt som möjligt, innan för mycket investerats. De företag som är finansierade av kommunen fortsätter att bygga och köpa. Ibland möts de två, som när häromveckan det börsnoterade byggbolaget JM sålde ett nybyggt hus där de inte lyckats sälja en enda lägenhet som bostadsrätt till ett kommunalt bostadsföretag, som nu ska hyra ut dyra lyxlägenheter till låga hyror, allt finansierat av skattebetalarna och hyresgäster i nedslitna förortsområden, där hyrorna ligger långt över marknadspriserna, eftersom hyrorna är reglerade.
Alltför få inser att bostadsmarknaden är en marknad, en marknad som måste styras av utbud och efterfrågan och där priset faktiskt är den avgörande styrmekanismen. Hålls priserna (hyrorna) nere blir efterfrågan stor – och vi får bostadsbrist. Men regleras byggandet för mycket blir det stopp på byggandet och den lilla del av bostadsmarknaden som är fungerande (bostadsrättsmarknaden och egnahem) klarar inte av att möta hela svängningen i efterfrågan. Priserna går upp och ner mycket mer än de skulle göra på en fri marknad.
För fem år byggdes det alldeles för lite. Skattebetalarna får betala genom problem i sysselsättning och näringsliv. Just nu byggs det alldeles för mycket, även om det är få som insett det än. Det blir säkert skattebetalarna som får stå för kostnaden för det också.