Facket har länge haft en särställning i svenskt organisationsväsende. Och det i två avseenden.
Det ena avseendet är att facket haft och har en sällsynt stark ställning som politisk påtryckare. Självklart större under socialdemokratiskt styre än under borgerligt. Men med de “nya moderaternas” fackföreningsvänliga attityd skulle de mycket lätt kunna behålla sin starka ställning, om de brydde sig om att utnyttja den istället för att enbart försöka få tillbaka sina gamla vänner till makten.
Ja trots att facket inte ens försökt utöva påtryckningar ställer den nya regeringen upp för det svenska fackets xenofoba inställning till utländska arbetare (Vaxholms-målet) eller och för den “svenska modellens” trakasserier av företag där facket inte har några medlemmar. När det gäller denna aspekt på fackets unika ställning i Sverige anser Contra att det finns all anledning att vara kritisk. Låt facket vara en av många intresseorganisationer. Men det är de politiskt ansvarigas uppgift att väga fackets uppfattning mot andra och inte alltid lägga sig platt för fackets krav. Som den gamla regeringen gjorde. Och som den nya regeringen gör.
Det finns också ett annat avseende där facket haft en särställning bland landets alla intresseorganisationer. Det har varit den i stort sett enda intresseorganisationen där medlemmarna betalat rejäla medlemsavgifter för att vara med i föreningen. Där föreningen försörjt sig – och därmed sina många ombudsmän – på medlemsavgifter! Medlemmarna har ställt upp på detta för att de tyckt att facket har gjort nytta. Även om många av fackets medlemsvärvare blandat ihop korten med arbetslöshetskassan, där medlemmarna bara betalat mellan 5 och 10 procent av kassans kostnader (resten har betalats av staten), så har medlemmarna faktiskt ställt upp och betalat avgifter på flera hundralappar i månaden.
Det här att facket faktiskt försörjts av sina medlemmar skiljer det från de flesta andra organisationerna i samhället. Från akvarieföreningar till politiska partier, alla lever de på statliga och kommunala bidrag. Vid sidan av facket är det nästan bara Contra som haft sin försörjning via medllemmarna (eller i Contras fall prenumeranterna)… Men under den senaste mandatperioden har fackets ekonomiska självständighet naggats i kanten. Genom att göra större delen av medlemsavgiften avdragsgill har också facket sorterats in i raden av organisationer som inte behöver visa att de ger medlemmarna valuta för medlemsavgiften. Det är naturligtvis mycket enklare att värva medlemmar så. Särskilt när man kan locka med a-kassan där medlemmarna betalat bara några få procent av försäkringens verkliga kostnad.
När den nya regeringen nu dels avskaffar avdragsrätten för fackets medlemsavgifter, dels tredubblat andelen av a-kassans kostnader som betalas av de försäkrade (fortfarande dock bara mellan 20 och 30 procent), så har det blivit ett väldigt gny från fackföreningarna. På bara några år har de skattemässiga förmånerna för facket gjort ombudsmännen till “statstjänstemän”, som tydligen inte längre förmår att jobba tillräckligt för sina medlemmar för att det ska motivera medlemmarna att betala. Det blir då en politisk kampanj mot ändringarna i reglerna istället för en kampanj för att visa att man gör rätt för pengarna. Det var så vi var vana att se facket. Stolthet över att de uträttade något som medlemmarna var beredda att betala för. Och samma stolthet hos medlemmarna över att de uträttade något som arbetsgivarna var beredda att betala för.
Men det var då. Nu handlar det om att försörja sig på statens bekostnad. Både för facket och för många av dess medlemmar. Det borde vara dags att gå tillbaka till den gammaldags arbetarmoral som byggde Sverige.