I förra veckan kom EUs finansministrar (inklusive Pär Nuder) överens om att försvaga EUs stabilitetspakt. Beslutet förväntas bli godkänt på toppmötet senare den här veckan, när regeringscheferna är närvarande.
Stabilitetspakten kom till för att ge trovärdighet åt den gemensamma valutan euron, men den ska i princip tillämpas även av de länder som inte infört euron. Stabilitetspakten innehåller krav på en balanserad finanspolitik. Med många euro-länder skulle det annars vara möjligt för en ansvarslös regering att få de andra länderna att betala det egna landets budgetunderskott genom en okontrollerad sedelutgivning. Nu ska stabilitetspakten se till att sådant inte sker.
Stabilitetspakten sätter ett tak för budgetunderskott (3 procent av BNP). Det land som bryter mot underskottsbestämmelsen ska utsättas för särskild granskning och EU-kommissionen ska kräva åtgärder. EU ska också offentligt kritisera det land som bryter mot pakten. Om underskotten upprepas tre år i rad ska böter utdömas på upp till en procent av landets bruttonationalprodukt.
De här bestämmelserna har redan havererat. Visserligen lyckades kommissionen få Portugal att vidta åtgärder mot landets underskott, men när underskottet upprepades för tredje gången blev det ändå inga böter (men året därpå kröp Portugal under gränsen). Men portugiserna fick åtminstone bannor av EU. Det kan man knappast säga att de två stora länder som brutit mot reglerna har fått. Kommissionen har klagat, men det starkare ministerrådet har tagit tillbaka kritiken. Både Frankrike och Tyskland har överskridit treprocentsgränsen för tredje gången i rad. Båda länderna har flagrant brutit mot stabilitetspakten genom att vidta åtgärder som gått rakt mot de som hade behövts för att stänga gapet. Fransmännen gjorde till exempel en stor ofinansierad skattesänkning, trots det stora budgetunderskottet! Istället för att ta itu med budgetunderskottet förvärrade man det.
Resultatet av att de två tyngsta ekonomierna inom euro-zonen inte klarade att hålla stabilitetspakten blev inte repressalier, utan en ändring av pakten, så att den inte längre behöver hållas. Åtminstone inte av de tongivande länderna. Det har nu införts en rad undantagsregler och mjuka skrivningar som innebär att det inte längre finns någon stabilitetspakt. Åtminstone inte för de stora länderna.
Ytterligare ett allvarligt slag mot stabilitetspakten är att Grekland trixat med statistiken och ljugit sig in som euro-medlem. Hade den grekiska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån talat sanning hade Grekland aldrig fått bli medlem i euro-gruppen.
Det här är grundskott mot eurons styrka och stabilitet och därmed mot EUs hela konkurrensstrategi. Euron klarar sig genom dollarns svaghet, som i sin tur förklaras av de amerikanska budget- och bytesbalansunderskotten.
Slutligen må noteras att den Europeiska Centralbanken ECB inte klarar av att föra en räntepolitik som stärker Europas utvecklingskraft. Den tyska ekonomin som befinner sig i ett bottenläge har alldeles för hög ränta. En traditionell penningpolitisk medicin skulle vara sänkta räntor, men det kan ECB inte genomföra, eftersom räntan borde höjas i andra delar av Unionen. Till exempel på Irland.
EUs finansministrar och riksbankschefer har svåra problem att lösa. Genom sitt agerande fördjupar de problemen istället för att lösa dem.