Den 13 juni var det val till Europaparlamentet. Sverige, som så gärna skickar valobservatörer till andra länder, genomförde ett val som skulle föranleda kritik om det hade funnits utländska valobservatörer i Sverige.
Själva röstsammanräkningen kritiserades i Riksdagsvalet 2002. Småpartier slogs samman i en klump och redovisades var för sig först långt senare. Och då inte i alla län. Det fanns personer som försäkrade att de röstat på den nyliberala Fria Listan, utan att en enda röst på partiet noterades i deras valdistrikt. Fria Listan fick för övrigt inte sina valsedlar tryckta förrän tio dagar innan valet, eftersom den politiskt sammansatta valmyndigheten inte ville godkänna utformningen (Fria Listan fick rätt sedan ärendet överklagats). Samma försök att stoppa valsedlar gjordes i årets val, då socialdemokrater och moderater försökte stoppa tryckningen av Junilistans valsedlar, eftersom kandidater på listan kallade sig socialdemokrater och moderater – det gällde mångåriga medlemmar i partierna, för moderaterna en före detta riksdagsman. Den juridiska vägen fick dock också Junilistan igenom sina valsedlar. Däremot fick man dem inte distribuerade på samma sätt som de etablerade partierna. I hela 18 av landets 290 kommuner (störst av dessa var Skellefteå) hade listan ingen organiserad distribution alls av valsedlar. En handskriven valsedel räknas dock, och Junilistan kunde få över 9 procent av rösterna i Skellefteå, men i en jämförbar kommun med fungerande distribution (Örnsköldsvik) blev det 50 procent fler röster till Junilistan. Sammanlagt fanns över 9200 ställen där väljarna kunde rösta – inte ens alla etablerade partier har en medlem per valställe.
De stora partiernas valsedlar placerades av valförrättarna prydligt på väg in i vallokalen. Kom någon in med ett annat partis valsedlar kunde det hänvisas till ett bord långt vid sidan av. I Karlholmsbruks Folkets Hus i Uppland dök en distributör med Junilistans valsedlar upp vid vallokalens öppnande klockan 8.00. Han hänvisades att lägga valsedlarna långt vid sidan av, trots att det fanns fem lediga fack bredvid de “stora” partiernas valsedlar, som låg där alla röstande passerade. Först när han hotade med polisanmälan för otillbörligt verkande vid röstning fick valsedlarna placeras på samma villkor som de andra partiernas. Det var dock säkert inte alla distributörer som var lika påstridiga.
På flera ambassader i utlandet har man vägrat att tillhandahålla andra än de sju representerade partiernas valsedlar, trots att andra valsedlar sänts ut. Och Posten vägrade ens att mot betalning lägga fram eller ens följa upp att valsedlar som distribuerats privat fanns kvar vid dagens slut.
Det statligt kontrollerade bolaget Sveriges Television beslutade på fredagen innan valet, att Junilistan inte skulle få delta i den stora valdebatten på TV. Trots att partiet uppnått de 5 procent i den senaste opinionsundersökningen som bolaget självt tidigare sagt var ett minimum för att de skulle få vara med i slutdebatten. Motsvarande skulle ha kunnat ske i Putins Ryssland och det hade i resten av världen tagits som ett oroande tecken på att Rysslands demokrati är vacklande och att auktoritära tendenser gör sig gällande. En del kommentatorer har hävdat att det var droppen som fick bägaren att rinna över för många, vilket skulle ha drastiskt ökat antalet röstande på Junilistan. Partiet fick ju nästan tre gånger så stor andel av rösterna som man fått i opinionsundersökningarna. Hade partiet fått delta i debatten hade säkert många kommit på att listan inte var deras “cup of tea” och röstat på något annat. De stora partiernas försök att sätta käppar i hjulet fick alltså en bumerang-effekt.
Liknande kritik kan framföras mot behandlingen av Sverigedemokraterna i valet. Partiet nekades statlig distribution av valsedlar trots att det uppnått stipulerade en procent av rösterna i senaste riksdagsvalet (man fick bara 0,3 procent i europavalet 1999). Postanställda försökte på en del orter stoppa distribution av partiets valmaterial, trots att Posten åtagit sig distributionen och tagit betalt för det (i slutänden blev det dock demokratin som segrade och materialet distribuerades, även om enskilda anställda kan ha saboterat distributionen). Partiet hade i Malmö också köpt in sig med reklamplats i bussarna, men den togs ned sedan samma politiskt sammansatta styrelse som godkänt kampanjen plötsligt ändrat sig. Ett kommunalt bolag med politiker i styrelsen röstar nej till distribution av valmaterial som är kritiskt mot de partier som sitter i styrelsen! Sådant kan ske i bananrepubliker och halvdiktaturer i Tredje Världen. Det sker också i Malmö.
Sverigedemokraterna, Junilistan och andra kan i ett demokratiskt samhälle bara bemötas på ett sätt. Argument. De metoder som vi beskrivit här visar att den demokratiska fernissan sitter ytterst tunt på flertalet av riksdagspartiernas företrädare. Valförrättare, postanställda, styrelseledamöter i kommunala bolag har all anledning att besinna sig.
Utfallet i valet, med den stora segern för Junilistan, visar att nuvarande odemokratiska mygelmetoder inte uppskattas av väljarna. Hade kampanjen förts med ärliga medel hade Junilistan troligen inte fått så många röster som man nu fick.