Dominobrickorna faller en efter en. Grekland var först, Irland följde efter och snart kommer Portugal… PIGS-länderna (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) visar med all önskvärd tydlighet att euron inte har den undergörande funktion som en del ansåg när den gemensamma valutan infördes.
Grundproblemet för euron är att den är valuta för många olika länder med vitt skilda ekonomier, kombinerat med att den rycker undan mattan för allt vad penningpolitik heter. I traditionell nationalekonomi ges staten två instrument att styra ekonomin med: finanspolitik och penningpolitik. Finanspolitiken handlar om statens affärer, hur stort över- eller underskott som statsbudgeten har. Den möjligheten har euroländerna kvar. Penningpolitiken handlar om räntan, möjligheten att genom räntepolitik styra tillväxten i ekonomin. Den som är med i euron har avsagt sig alla nationella penningpolitiska möjligheter. Penningpolitiken sköts av ECB i Frankfurt och ECB tar av nödvändighet mest hänsyn till hur det ser ut i Tyskland och Frankrike. I viss utsträckning kan man också bry sig om Italien och Spanien. Resten av euroområdet får den penningpolitik som är bäst för de två (eller fyra) stora.
Till att börja med trodde man att det skulle bli en enhetlig räntenivå i hela euroområdet, eftersom alla kursrisker försvann borde det bli samma ränta överallt – var det lägre räntor någonstans skulle alla låntagare söka sig dit tills räntorna gick upp, var det högre räntor någonstans så skulle alla sparare söka sig dit tills räntorna gick ner. Så blev det också. Tills marknaden någon gång 2008 insåg att det faktiskt finns en annan risk än kursrisken, nämligen risken att låntagaren inte kan betala. Det var när den insikten sträckte ut sig till att omfatta även låntagare som stater inom euroområdet som ränteskillnaderna i Europa kom tillbaka. Tidvis har den grekiska räntan legat sex procentenheter över den tyska
Sverige har genom beslutet att stå utanför euron skapat helt andra förutsättningar att sköta den egna ekonomin än vad som hade varit möjligt inom eurons ram. Vi (åtminstone den som skriver dessa rader och röstade nej i euro-omröstningen) har gjort ett medvetet val för att på ett adekvat sätt tillämpa Nobelpristagaren Robert A. Mundells teorier om optimala valutaområden. Vi har avstått från vissa fördelar med euron för att slippa ifrån dess stora nackdelar – att man gör sig av med handlingsmöjligheter som kan motverka ekonomiska obalanser.
När det nu är dags att dra nytta av att vårt land står utanför euron säger svenska regeringen nej tack. Vi ska leva med nackdelarna av att stå utanför euron utan att få glädje av fördelarna. Den sämsta lösningen i bägge fallen tycks vara dagens melodi.
Nu utlovar finansminister Anders Borg generösa lån med Dina pengar. Irland har fått sällsynt generösa subventioner av EU – Irland är en av de största nettomottagarna av EU-pengar, medan Sverige är en av de största nettobetalarna. Irland har dessutom valt att ansluta sig till en valutaregim som inte fungerar för Irlands behov (inte minst på grund av Irlands beroende av Storbritanniens ekonomi, att då låsa sina valuta till andra länder än Storbritannien är ännu mer oförnuftigt för Irland än vad det vore för Sverige att ansluta sig till euron). Irländarna har under ett decennium levt gott på subventioner från Sverige och andra länder. Att nu ställa upp med mer pengar till ett land som inte förmått ta tillvara de generösa subventionerna utan tvärtom kört ner sin ekonomi i botten verkar inte välbetänkt. Finansministern låter påskina att Irland ska vara systemviktigt, och att det skulle motivera insatserna, men Irland står för bara 0,4 procent av den svenska exporten och 1,2 procent av den svenska importen. Om finansministern var mer intresserad av svenska skattebetalares välbefinnande än irländska finansministrars chanser till omval, skulle svaret på Irlands förfrågan vara ett rungande nej.