Det är dags att utse Sveriges fjärde EU-kommissionär. Efter Anita Gradin (S), Margot Wallström (S) och Cecilia Malmström (L). Gradin satt bara en period, de andra två har blivit omvalda. Wallström hade gjort så svagt ifrån sig under sin första period som miljökommissionär att hon andra omgången placerades på den helt ointressanta posten som kommunikationsansvarig inom kommissionen.
Kommissionären nomineras av den svenska regeringen, men vilket uppdrag kommissionären får bestäms inom EU. Dock förs naturligtvis samtal i förväg om saken så att det kan bli en hyfsad helhet.
Sverige har utsett en kommissionär som representerar ett parti i den sittande regeringen. Det lär dessvärre betyda att den svenska kommissionären för den kommande femårsperioden blir socialdemokrat – eller Gud förbjude – miljöpartist.
Hittills har ett krav för att bli utsedd till svensk kommissionär varit att vederbörande varit kvinna. Varför halva svenska befolkningen inte kommit ifråga för denna post är naturligtvis svårt att förklara. Men så har det varit. Och protesterna har varit obefintliga.
Man kunde kanske tycka att det vore på tiden att äntligen – efter tjugofem år – utse en man till svensk kommissionär. Men det är lika feltänkt som den hittillsvarande utnämningspolitiken. Den kommissionär som utses av Sverige bör vara den som uppvisar bäst kompetens. Oavsett kön. Och helst också oavsett partifärg, men det senare kan vi ju glömma.
De svenska männens lilla chans att få visa framfötterna består i att den föreslagna nya ordföranden i EU-kommissionen, Ursula von der Leyen, har sagt att hon vill ha två kandidater från varje land, en man och en kvinna. De tyska kristdemokraterna driver tydligen en lika märklig politik som de svenska regeringarna av olika färg. Att det som sitter mellan benen inte mellan axlarna ska vara avgörande vid utnämningar.
Återstår att se om den svenska regeringen förmår att leva upp till Ursula von der Leyens krav på att nominera också en man.