EU har haft svårt att övertyga medlemmarna om att betala för EUs verksamhet. Istället för att dra ner på ambitionerna för att motsvara medlemmarnas önskemål greppar EU chansen att med det kinesiska viruset som murbräcka införa höjda avgifter bakvägen.
EU har hittills fått förlita sig på avgifter från medlemmarna, avgifter som motsvarat ungefär 1 procent av medlemsländernas bruttonationalprodukt. När Storbritannien nu lämnat EU blir det hål som byråkraterna i Bryssel försökt fylla med högre medlemsavgifter. Sverige har förtjänstfullt stått emot, tillsammans med andra nordeuropeiska länder. Det finns inte så stor anledning att låta svenska skattebetalare underhålla ineffektivitet, slöseri och fusk i länder som Grekland och Italien. Storbritannien har betalat mycket till EU. När Storbritannien inte längre är med (och alltså inte heller får del av EUs förmåner) är det enda rimliga att dra ner på budgeten. Men icke så.
Med hänvisning till det kinesiska virusets härjningar vill EU satsa gigantiska belopp (mer än hela Sveriges BNP) på att få fart på ekonomin igen. En mindre del av detta ska ske i form av generösa lån. En större del i form av ännu generösare bidrag. Finansieringen ska ske genom utgivande av obligationer, men också genom att EU ska tillåtas ta ut skatter direkt av medborgarna i medlemsländerna. Hittills har EU inte haft rätt att ta ut några skatter alls. EUs intäkter har bestått av medlemsavgifter från medlemsländerna och tullar. En av EUs grundidéer har varit att avskaffa tullarna mellan medlemsländerna, så tullintäkterna har minskat när EU växt. Dessutom har EU varit med om att sänka de internationella tullnivåerna. Tack för det! Därför har EU blivit alltmer beroende av medlemsavgifterna.
Sverige har förtjänstfullt motarbetat alla försök att låta EU ta ut direkta skatter. Men sedan igår gäller inte det. I utbyte mot att Sverige ska få behålla rabatten på medlemsavgiften tycks svenska regeringen vara beredd på att ge upp den principiellt viktiga frågan att EU inte tar ut några skatter.
I 1809 års grundlag hette det:
“Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av Riksens ständer allena vid allmän riksdag.”
Och så hade det alltså varit sedan urminnes tider. När kungen behövde mer pengar till krig eller annat var han tvungen att kalla samman en riksdag för att kunna ändra skatterna. Mycket annat kunde kungen bestämma själv, men inte skatteuttaget.
I den nya regeringsformen är formuleringen dels mindre kärnfull, och öppnar dessutom upp för EU-beskattning, något som Sveriges representanter hitintills emotsatt sig. Låt inte EU-byråkratin vinna denna gigantiska möjlighet att öka sin makt på medborgarnas och medlemsländernas bekostnad!
Kapitel 1, §1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Kapitel 9, §1: “Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.”