Förhandlingarna om ett nytt regeringsprogram pågår för fullt och väntas resultera på fredag. Vad som hittills kommit fram verkar peka på att Miljöpartiet lägger sig platt, vilket ju är naturligt med tanke på den styrkemässiga relationen 4-1 mellan socialdemokrater och miljöpartister och att det för de två partierna inte ens efter en omgång förhandlingar för att få stöd från Vänsterpartiet räcker för att få igenom ett förslag i Riksdagen. Är Alliansen och Sverigedemokraterna emot så blir det inget av. Följden blir att regeringen tvingas ligga lågt i många frågor, precis som Alliansregeringen under den senaste perioden varit förhindrad att fullt ut driva sin egen politik.
Det är ju en fullt rimlig ordning. Ska man genomföra förändringar i samhället måste man samla en majoritet bakom beslutet. Och det kan inte S+MP, men inte heller S+MP+V. De måste åtminstone få med sig Sverigedemokraterna på sin sida för att få majoritet.
Det första området där S+MP träffat en överenskommelse rörde skolan. Det handlar om några storslagna tomma slag i luften, slag i luften som kostar skattebetalarna stora pengar. 11 miljarder närmare bestämt. 11 miljarder är dubbelt så mycket som staten skulle få in på de höjda inkomstskatter som föreslagits av Socialdemokraterna i valkampanjen (ett extraskikt med 62 procents marginalskatt för inkomstdelar över 60.000 kronor i månaden, haken är dock att om marginalskatten höjs från 57 till 62 procent kommer säkert en del av inkomsterna aldrig att tjänas in, skattehöjningen kanske bara räcker till en fjärdedel eller en tredjedel av de ökade skolkostnaderna, 5,5 miljarder är vad resultatet blir om inga inkomster påverkas av skatterna).
Skolöverenskommelsen innehåller tre delar. Den första är mindre klasser. En populär åtgärd, eftersom många föräldrar tror att det leder till en bättre skola och eftersom många lärare gärna vill ha ett lindrigare jobb. Men det är feltänkt från början. All pedagogisk expertis är överens om att det inte finns något att hämta på mindre klasser (läs gärna artikeln i pappers-Contra nummer 1 2014). Tvärtom ligger det en risk för ännu sämre skolresultat. Mindre klasser innebär att det behövs fler lärare. Och då tvingas man sänka kraven på lärarna ytterligare. Samma pedagogisk expertis som sågar betydelsen av mindre klasser förklarar att den viktigaste insatsen för att stärka skolan är bättre lärare. Här är ett förslag på att sänka den genomsnittliga kvaliteten på lärarkåren, vilket dessutom skulle kosta skattebetalarna miljarder.
Det andra förslaget är höjda lärarlöner. Det tycks de flesta vara överens om, inklusive Alliansen och Sverigedemokraterna. Tyvärr är det inget som ger något snabbt resultat. De höjda lärarlönerna får en marginell effekt på kort sikt genom att en del av de bättre lärarna kommer att stanna kvar i skolan, istället för att följa den strida ström av lärare som gått till andra sektorer. Men det är först på tio års sikt som de höjda lönerna kan få någon större effekt. Nämligen genom att locka till sig lite bättre lärarstudenter. Läraryrket har under de senaste decennierna tappat alltmer i status, delvis på grund av de låga lönerna. Ofta har det inte funnits sökande nog för att fylla de utbildningsplatser som finns på lärarhögskolorna. Det har gått så långt att studenter tagits in med lägsta tänkbara meriter. Så låga att en slumpgenerator gett bättre resultat än vad som var fallet för dem som kommit in via Högskoleprovet. Det var först förra året som inträdeskraven höjdes över slumpgeneratornivån… Det blir dyrt med höjda lärarlöner, men resultatet kommer att vänta på sig i decennier.
Det tredje förslaget är obligatorisk gymnasieskola. Redan idag är det 13 procent som inte klarar grundskolan (det vill säga inte får godkända betyg i de ämnen som krävs för att börja gymnasiet; svenska, engelska och matematik). Det kommer ju inte att bli ett dugg bättre med obligatorisk gymnasieskola. Problemet är inte utbildningsnivån i sig. Det finns massor med arbeten som klaras av utan gymnasieutbildning. Men avsaknaden av gymnasieutbildning tas av en arbetsgivare som ett tecken på att personen saknar tillräckligt driv för att han eller hon ska vara värd att satsa på. Har vederbörande något specialintresse eller någon gångbar specialkunskap brukar det inte vara något problem att få ett jobb. Men få arbetsgivare vill anställa lata strulpellar utan ambitioner. Och avsaknaden av gymnasieutbildning har setts som en varningssignal att det kanske är en sådan man har att göra med. De lata strulpellarna kommer att finnas kvar även om gymnasieutbildningen blir obligatorisk. Nu med tre års obligatorisk förvaring utan garanti om några säkra förbättringar.