Sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) 2015 har Alliansen drivit linjen att det inte spelar någon roll vad väljarmajoriteten eller riksdagsmajoriteten tycker. Det är regeringen som ska få som den vill. Och bara om regeringen först lyssnar på vad Vänsterpartiet har att säga. Resultatet är en rad beslut som väljarna och Riksdagen misstycker till.
Alliansen har till och med avstått från att rösta på sina egna förslag. Vid ett tillfälle gick det så långt att den moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson hotades med repressalier om han röstade för en moderat motion i Riksdagsomröstningen om densamma (motiveringen var illojalitet mot partiet, men partiet backade när det fick klart för sig att det var svårt att hävda illojalitet från en person som röstade för partiets egna förslag).
Nu har Alliansen äntligen satt ner foten och sagt att man inte kommer att rösta för en budgetproposition som innehåller tre angivna skattehöjningar, höjd småföretagarskatt (3:12), höjd marginalskatt i form av ändrade regler kring brytpunkterna i skatteskalan och införandet av en ny flygskatt, det sistnämnda en beställning från Miljöpartiet, ett förslag som en rad socialdemokratiska kommunalpolitiker i Norrland är starkt emot. I alla tre fallen finns det en klar riksdagsmajoritet mot skatterna eftersom Alliansen och Sverigedemokraterna alla säger nej.
Statsminister Stefan Löfven säger att Alliansens besked hotar att föra landet i kaos och menar att det är självklart att Alliansen ska avstå från att rösta för sina egna förslag för att inte ge “Sverigedemokraterna inflytande”. Att hans eget parti slog sig samman med Sverigedemokraterna för att stoppa en höjning av jobbskatteavdraget 2013 håller han naturligtvis tyst om. Han håller också tyst om sitt tidigare uttalade intresse för att förhandla med Allianspartierna i sakfrågor för att lösa det besvärliga parlamentariska läge som Sverige befinner sig i. Nu om någonsin kunde ju sådana förhandlingar leda någon vart.
Alliansen kryddar sina krav med att man hotar att rösta om misstroende mot någon ansvarig minister, dock inte statsministern. En riksdagsmajoritet kan avsätta en enskild minister. Avsätter den statsministern måste hela regeringen avgå. Förslaget är alltså ett sätt att visa att regeringen faktiskt är skyldig att följa riksdagsmajoritetens beslut.
Det kan låta gott så. Men det kryddas med en oenighet inom Alliansen om hur deras förslag ser ut rent praktiskt. Eftersom det handlar om budgeten vore det självklara “offret” för ett avgångsbeslut finansminister Magdalena Andersson. Men Annie Lööf säger uttryckligen att det inte ska gälla Magdalena Andersson, möjligen näringsministern Mikael Damberg (småföretagarskatten) eller infrastrukturminister Anna Johansson (flygskatten). För marginalskatten finns ingen sekundärt ansvarig att ta till.
Alliansen tog sig samman för att visa att den vill göra något för att uppfylla sina vallöften. Men det hela hotar att falla ihop som en sufflé om man inte kan komma överens om vad förslaget faktiskt innebär.