Under den gångna veckan har tre händelser inflytande på världspolitiken i stort.
I Kirgisien har den gamle presidenten Kurmanbek Bakijev troligen tvingats avgå. När han tog makten för fem år sedan var det i “tulpanrevolutionen” som störtade Askar Akajev, som varit president sedan Kirgisiens självständighet 1991. Under de första åren efter självständigheten var Kirgisien en lysande stjärna i klassen. Jämte de baltiska staterna var Kirgisien det enda landet i det forna Sovjetunionen som fick en demokratisk utveckling. Nog så anmärkningsvärt. De tre baltiska staterna hade alla ett demokratiskt förflutet under mellankrigstiden, medan Kirgisien som stat var en sovjetisk skapelse där det aldrig funnits tillstymmelse till demokrati tidigare. Med tiden föll dock Kirgisien i samma dåliga lunk som de andra centralasiatiska republikerna och 2005, när Akajev störtades, hade han förvandlat landet till en familjedespoti. Man kunde tro att den nye presidenten Bakijev skulle återgå till den demokratiska bas som byggts upp, men även förötts, av Akajev. Så blev det inte. I praktiken visade det sig vara så att den ene despoten (med familj) ersattes av den andre despoten (med familj). När nu Bakijev försvinner och ersätts av Roza Otunbajeva upprepas historien från 2005. Kunde vi tro på det vore det bra. Men vi har hört historien förut och vill se det innan vi tror på det. Innan vi fått facit blir därför en avgörande fråga för bedömningen av regimskiftet hur landet kommer att ställa sig i de internationella motsättningarna mellan Ryssland och den demokratiska världen. Helt klart är att Ryssland gärna vill återskapa sin tidigare dominerande ställning i det som en gång var Sovjetrepubliker. Så i Georgien, i Ukraina och naturligtvis även i Kirgisien. Ryssland erbjöd generöst bistånd till Kirgisien om de slängde ut amerikanerna från flygbasen i Manas utanför huvudstaden Bisjkek. Bakijev tog gärna emot biståndet, men lät amerikanerna mot förhöjd hyra stanna kvar. Det nya regimskiftet har börjat på liknande sätt. Amerikanarna ska ut från Manas (som är viktig för försörjningen av operationerna i Afghanistan). Men hur blir det i verkligheten? Sammanfattningsvis kan vi dock konstatera att det finns möjligheter för det alltmer auktoritära Ryssland att flytta fram sina positioner i ett strategiskt viktigt område. Ett steg tillbaka för världen (?).
Samma gäller i Polen. Den förolyckade presidenten Lech Kaczynski var ingen intellektuell gigant. Hans (och tvillingbroderns) parti kunde ibland få västerländska politiker att klia sig i pannan. Men han stod upp för Polens och Västerlandets intressen. Tack vare hans insatser ställer USA upp med ett försvar mot missiler i Polen. Tack vare hans insats har Ryssland hållits kort. Och tack vare hans insats har inte EU kunnat flytta fram sina positioner hur som helst på nationalstaternas bekostnad. Sedan valförlusten, då Lechs tvillingbror Jaroslaw Kaczynski fick lämna över makten till Donald Tusk 2007, har de mer populistiska inslagen i Polens politik försvagats. Tusk står för en förnuftig och framgångsrik ekonomisk politik (Polen var det enda EU-landet som hade ekonomisk tillväxt under 2009). Bröderna Kaczynski utgjorde här ett riskmoment. Men Lech Kaczynski ska ha all ära för att han stått upp emot ryska påtryckningar, både mot det amerikanska robotförsvaret, mot Rysslands framstötar i Georgien, mot den rysk-tyska gasledningen och så vidare. Det finns uppenbara risker att Medborgarplattformen (Tusks parti) ger upp den strikta politik mot Ryssland som behövs för att försvara Polens (och Sveriges) intressen. Också här alltså ett potentiellt steg bakåt i och med att Lech Kaczynski försvann som president.
Ett odiskutabelt steg framåt blev det däremot i Ungern. I första omgången i det ungerska parlamentsvalet fick Fidesz 52,7 procent av rösterna och Viktor Orbán lär återkomma som premiärminister efter åtta år. Socialisterna, med rötter i det gamla kommunistpartiet, har misskött det mesta (med en viss uppryckning under de senaste två åren, sedan pengarna tagit slut). Deras historiska rötter har dessutom gjort att Ungern inte alls varit lika fast förankrade i den demokratiska västvärlden som de övriga före detta sovjetiska satellitstaterna i Central- och Östeuropa. Nu kan vi räkna med att Ungern återtar en roll som pålitlig partner till Väst i både ekonomi och politik.