Statsminister Fredrik Reinfeldt utvecklade sina tankar om arbetslösheten i en intervju. Han nämnde då att arbetslösheten för “etniska svenskar mitt i livet” var bara ett par procent. Problemen på arbetsmarknaden är helt koncentrerade till ungdomar och personer med utländsk bakgrund. Det blev ett himla liv om Reinfeldts uttalande, till och med s-ledaren Stefan Löfven tog avstånd. Livet kring Reinfeldts påstående är märkligt. För han har rätt. Vänstervridna Svenska Dagbladet publicerade omgående “faktakollen” där man gav rött ljus för att den officiella statistiken inte använde sig av begreppet “etniska svenskar” utan bara av “utrikes” eller “inrikes” födda. Det handlade alltså inte om sakinnehållet när SvD kollade “fakta”, SvD kollade inte allas fakta, utan kommenterade avsaknaden av exakt statistik. Hade man fört resonemanget vidare och konstaterat att de “etniska svenskarna” utgör åtminstone 80 procent av de inrikes födda var det lätt att räkna ut att Reinfeldt skulle ha fel i sak endast om cirka 400 procent av inrikes födda icke etniska svenskar hade en arbetslöshet på 0 procent. Alldeles bortsett från att självklart även icke etniska svenskar födda i Sverige har arbetslöshet större än noll skulle det inte ens räcka med att samtliga var i arbete för att Reinfeldts påstående skulle vara fel! Han hade rätt och Svenskans faktakoll hade fel. Bara några dagar hade samma tidning för övrigt gett “gult ljus” i ett fall där egentlig statistik saknades.
Användningen av språket förändras ständigt och det är en förändring som gör just gruppen etniska svenskar hemlösa i sitt eget land. Förr talade vi om svenskar och avsåg just etniska svenskar. Under senare år gled betydelsen svensk på så sätt att det idag till exempel talas om rättegången mot “svenskarna” Munir Awad, Sahbi Zalouti och Omar Abdallah, som i Köpenhamn står åtalade för ett planerat terroristbrott mot Jyllands-Posten. För tjugo år sedan hade det aldrig varit tal om att kalla utrikes födda med bruten svenska och en främmande religion för svenskar. De hade däremot kunnat kallas “svenska medborgare” (den fjärde åtalade Mounir Dhahri kallas inte ens i tidningarna för svensk, eftersom han trots nitton år i Sverige förvägrats svenskt medborgarskap på inrådan av SÄPO). Men idag har språkbruket förändrats i dominerande medier. “Svensk” har fått en helt annan innebörd än det hade tidigare.
När man ibland (som i Reinfeldts utläggning om arbetslösheten) har anledning att tala särskilt om i Sverige född person med svenska föräldrar och en protestantisk kultur så saknar det svenska språket idag ett adekvat ord. “Politiskt korrekta” journalister har stulit en del av svenska språket och gjort det fattigare – det går inte att uttrycka saker som behöver uttryckas entydigt på ett enkelt sätt, det måste till långa och krångliga omskrivningar. Och när landets statsminister tar till ett uttryck på två ord för att beskriva det som förr kunde beskrivas med enbart ett ord, så får han smisk av de politiskt korrekta. Det ska finnas allehanda etniska minoriteter i landet (det finns dussintals vedertagna beteckningar för olika minoritetsgrupper), men den svenska majoriteten ska inte ens kunna beskrivas på svenska språket!!!
Det är dags för oss svenskar att återerövra vårt eget språk från dem som missbrukar det. Och då är det nog egentligen en onödig eftergift att tillgripa beteckningen “etniska svenskar”, det bör räcka med ordet “svensk”. Samt konstaterande att även icke svenskar kan vara svenska medborgare.