Anna Kinberg Batra har gjort sin debut som oppositionsledare i Riksdagens partiledardebatt. Det var inte mycket till opposition utan mer ett löfte om att De Nya Moderaterna (hon glömde aldrig bort ordet Nya framför partinamnet, det verkar vara något som fastnat, det var nio år sedan “Nya Moderaterna” var nya!) skulle fundera på vilken politik man skulle föra inom sex områden. Bra så, politiska ställningstagande behöver alltid omprövas och fördjupas. Men Alliansen gick ju till val på en politik som till och med blev genomröstad i Riksdagen i början av december! Regeringen hade i sitt budgetförslag samlat en rad (nedröstade) förslag, som med oerhörd precision skulle ha slagit mot sysselsättningen och återfört Sverige till bidragssamhället. Regeringen har också låtit de två små extremistpartierna på yttersta vänsterkanten styra innehållet i viktiga frågor som valfrihet i välfärden, skolan med mera. Inga klagomål på detta från Anna Kinberg Batra.
Hon har under åtta år lojalt ställt upp för Allians-regeringen utan att själv få vara med (sedan 2010 som gruppledare för Moderaterna i Riksdagen). Det har aldrig varit fråga om att tänka fritt och stort utan med järnhand tvinga ledamöterna att rösta för det som tänkts ut i regeringskansliet. Hon har varit sinnebilden för det som en av hennes före detta kollegor (Anne-Marie Pålsson) i en avslöjande bok kallade “knapptryckarkompaniet”. Nu ska hon ta ansvaret och väljarna upptäcker att hon inte har något att säga. Det bådar inte gott för partiets framtid. Om det inte snabbt blir allvar av löftet att lansera nya mer genomtänkta ståndpunkter i områden som betyder något för väljarna.
Övriga partiledare i oppositionen, det skall sägas, verkade, till skillnad från Kinberg Batra, ha något att säga. Men det är hon som antas vara ledare för oppositionen, inte de andra.