Under kampen för allmän rösträtt kopplades frågan ihop med införandet av allmän värnplikt och rösträttsanhängarnas slogan var följdriktigt ”en man, en röst, ett gevär”. Det finns i och för sig goda skäl att vara kritisk mot den allmänna värnplikten som tvångstjänstgöring. Men den kan också ses som en extraskatt som används för det som är en av statens allra mest grundläggande skyldigheter, att skydda medborgarna mot våld (dvs en främmande ockupationsmakt).
Det ena landet efter det andra har under de gångna decennierna avskaffat den allmänna värnplikten. Och i praktiken har Sverige också gjort det. Nu kallas bara en tredjedel av en (manlig) årsklass in. För bara femton år sedan låg siffran kring 80 procent – de som slapp var de som inte uppfyllde kraven på stridsduglighet.
Det är riktigt att det yttre hotet mot vårt land har minskat. Åtminstone för tillfället. Men den allmänna värnplikten hade inte bara uppgiften att skydda vårt land mot yttre fiender. Den hade också en viktig sekundär funktion. Den hjälpte till att anpassa unga män till samhällets krav. Den bidrog till att skapa en viss gemenskap som omfattade alla skikt i samhället. Och det gjorde den under en tid när skillnaderna i bakgrund var mycket mindre än idag.
Då var nästan alla som bodde i Sverige etniska svenskar som genom familj och skola hade fått en uppfattning om vilka normer det svenska samhället byggde på.
Idag är situationen en annan. Många har sina rötter i andra kulturer. Många har gått i skolor – även skolor i Sverige – där svenska är ett minoritetsspråk och där det svenska samhället mest syns i form av polis och socialkontor. De som växt upp i en sådan miljö har begränsade möjligheter att integreras i det svenska samhället. För dem skulle den allmänna värnplikten utgöra ett mycket verksamt redskap för att bygga upp en identitet som vuxen och ansvarsfull medborgare i det svenska samhället.
Den allmänna värnplikten är ett sätt för samhället att visa respekt för sina medborgare – man anförtror medborgaren förvaltningen av statens yttersta våldsmedel. Samtidigt kan värnplikten bidra till att visa att samhället inte bara är en källa till bidrag och social omvårdnad, utan att samhället kräver något av medborgarna i utbyte för att kunna leverera allt detta.
Vi kan självklart inte bekosta ett försvar som har andra uppgifter än att hålla fienden på avstånd. Men det är också fel att helt bortse från den viktiga uppfostrande och utvecklande effekt som försvaret haft för svensk (manlig) ungdom under det sekel då vi hade allmän värnplikt.
Det är dags att nu – innan det är för sent – tänka på den ursprungliga innebörden av slagordet ”en man – en röst – ett gevär”. Och låta det få konsekvenser för hur frågan om den allmänna värnplikten hanteras i ett samhälle där medborgarna har varierande kulturell bakgrund.