Vi avstod avsiktligt från att kommentera hanteringen av katastrofen i Asien i förra veckan. I en så traumatisk fråga ville vi inte dra några förhastade slutsatser.

Därmed indirekt sagt att vi har respekt för att alla viktiga beslut inte kan fattas per omgående. Vilket inte hindrar att institutionerna bör vara sådana att det faktiskt går att fatta snabba beslut när det behövs.

Nu har vi fått ytterligare en vecka på oss att svälja intrycken och våra slutsatser är följande.

För det första noterar vi att det försvarsbeslut som fattades i veckan innan jul redan fått sig stora törnar när det gäller trovärdigheten i svensk riskhanteringskapacitet. I beslutet ingår bland annat en ytterligare nedmontering av den svenska militära helikopterkapaciteten (nedläggning av helikopterbasen vid Berga utanför Stockholm). Sveriges kapacitet att hantera svåra olyckor i vårt närområde minskas ytterligare. Vidare noterar vi att de svenska förbanden saknar kapacitet att göra snabba ingripanden eller ens ingripanden på medellång sikt. Och detta gäller, märkväl, endast försvarets förmåga att hantera civila kriser. När det gäller förmågan att hantera militära kriser är den ännu lägre. Försvarsbeslutet i december är en säkerhetsrisk för Sverige och alla som står bakom det är nationella säkerhetsrisker. Bakom flertalet riskhöjande beslut står de sju riksdagspartierna eniga. En kompletterande aspekt är att även det militära försvaret avlövas sin beslutskapacitet. Traditionellt har det militära försvarets styrka varit just beslutsförmågan. Under senare åren har dock dessa grundläggande aspekter värderats ned. “Kvinnliga” värden har trängt in och trängt undan traditionella manliga militära dygder. Och enda sättet att nå de högsta posterna inom Försvarsmakten är politisk anpasslighet och fingertoppskänsla, kombinerat med förmåga att fullständigt underordna sig även för försvarsförmågan destruktiva politiska beslut.

För det andra har den centraliserade statsapparaten visat sin sårbarhet. Ingen myndighet eller myndighetschef verkar ha handlingskapacitet när ett oplanerat problem uppstår. Samma tycks gälla samtliga departement, åtminstone utrikes- och försvarsdepartementen, som varit mest aktuella i detta fall. I den centraliserade statsapparaten finns det uppenbarligen bara en person med övergripande ansvar, nämligen Göran Persson. Det måste vara fel att bygga upp en hel statsmakt på en så centraliserad struktur att den blir oförmögen att reagera på händelser utanför ramarna om inte besluten fattas på högsta centrala nivå. Om alla beslut ska fattas centralt blir de dåliga, eftersom den centrala beslutskapaciteten blir överbelastad. Den italienska motsvarigheten till Räddningsverket Guido Bertolaso står i bjärt kontrast till det svenska handlandet. Han hade i stort sett fått hem alla italienare från området, innan de svenska myndigheterna började agera.

För det tredje, konsensuskulturen kombinerad med att personligt ansvar bara utkrävs för misslyckade åtgärder, inte för misslyckande att vidta åtgärder, leder till att det bästa handlingsalternativet för den som har en personlig överlevnadsstrategi inom statsapparaten är att inte göra något alls, att invänta order. Räddningsverket inväntade order i flera dagar. Krisberedskapsmyndigheten ansåg att de enligt verksinstruktionen inte skulle befatta sig med saken. Försvaret inväntade order. Etc. Den enda som verkade ha någon handlingskapacitet var Sveriges Thailands-ambassadör Jonas Hafström. Han avbröt sin semester, reste till Phuket, larmade UD i Stockholm och öppnade en filial till ambassaden i Phuket. Allt inom några timmar. Självklart ifrågasattes per omgående att han tagit saken i egna händer, varefter han såg sig nödsakad att försvara sitt handlande med att det fanns en generell instruktion till ambassadörerna att omgående resa till platser där ett större antal svenskar råkat ut för olyckor och på plats undersöka vad som kunde göras. Det var bra att ambassadör Hafström följde den instruktionen. Det var däremot ytterst betänksamt att han ger intryck att det enda resoluta handlande som kunde förmärkas av en svensk statstjänsteman hade uteblivit, om den stående instruktionen inte hade funnits. Samhället måste ha styrka att vidta relevanta åtgärder även om situationen inte förutsetts och motåtgärder planerats av komittéer med partipolitisk representation, och även om centrala beslutsfattare är utslagna av vad skäl det vara må.