Trots mångåriga utredningar och mångåriga diskussioner är den svenska grundlagen inte det lysande dokument och rättesnöre som den amerikanska konstitutionen är. Gång på gång hamnar vårt land i situationen att det är något som inte fungerar, så att grundlagen måste ändras. Eller så manipuleras grundlagen av riksdagens ledamöter.
Det första och mest banala exemplet på grundlagens brister är när den ursprungligen föreskrev 350 ledamöter, vilket resulterade i lotteririksdagen 1973-1976, när ställningen mellan blocken var 175-175 och många frågor avgjordes med lottning. Grundlagen ändrades och vid valet 1976 valdes ett udda antal ledamöter (349).
År 1984 vill Socialdemokraterna höja fastighetsskatten. Det skedde på ganska lösa boliner och utan de utredningar som enligt riksdagsordningen ska föregå ett beslut. Oppositionen röstade i Kammaren för en återremiss till utskotten, för att ge det underlag som skulle behövas. Enligt riksdagsordningen räcker det med att en minoritet stöder ett förslag om återremiss för att det ska genomföras. I praktiken skulle det ha inneburit att höjningen av fastighetsskatten uppsköts ett år, eftersom det inte var mer än några dagar kvar på året när beslutet om återremiss fattades. Utskottens vänstermajoritet struntade helt sonika i att behandla de frågor som de fått tillbaka från Riksdagens kammare och struntade i grundlagens krav på hur beslut ska gå till. Vid senare domstolsprövning framgick det att beslutet fattats i strid mot gällande lag, men att det skulle tillämpas ändå (då fanns inte det som kallas “lagprövningsrätt” för domstolarna.
Sverige klarade dåligt av att hantera finanskrisen i början av 1990-talet. Riksdagen fattade beslut om statsbudgeten i många små beslut. Det var enkelt att rösta för nya statsutgifter, men svårt att rösta för högre skatter. Resultatet blev smygande ökningar av underskotten i statsbudgeten, vilket gjorde sig särskilt märkbart i tider av ekonomisk kris. År 1996 infördes budgetlagen som skulle sätta stopp för galenskaperna i Riksdagen. Budgeten skulle antas vid ett samlat beslut och statsutgifterna skulle hålla sig inom de ramar som detta beslut satte upp. Eftersom Riksdagen inte klarade av att upprätthålla budgetmässig disciplin satte den en tvångströja på sig själv. Det fungerade bra till 2013, då Socialdemokraterna inte kunde hålla fingrarna i styr utan lade fram budgetförslag i form av utskottsinitiativ, förslag som var anpassade till Sverigedemokraterna på ett sätt som gjorde att den redan antagna statsbudgeten underminerades. Vid det tillfället handlade det om att stoppa sänkningar av höga marginalskatter för skattebetalare med något högre inkomster än genomsnittet. Den redan antagna budgeten underkändes i en del i strid mot budgetlagen.
Den famösa Decemberöverenskommelsen från 2014 innebär ett nytt frontalangrepp mot grudtankarna i grundlagen. Oppositionen lovar i Decemberöverenskommelsen att inte rösta för sina egna förslag. Det tycks bara finnas en enda riksdagsledamot i de fyra Allianspartierna som är beredd att rösta på Alliansens politik! Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot från Linköping. Han har följdriktigt frysts ut ur den moderata riksdagsgruppen, även om han formellt fortfarande ingår i den. Ute i landet finns det dock stöd för en annan linje, så här skriver tre moderater i Östgöta-Correspondenten: “Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett om SD eller vänsterpartiet röstar på det. Moderaterna och alliansen kan inte fortsätta positionera sig i förhållande till SD. De borgerliga partierna måste driva sin egen politik oavsett vad SD tycker.”
Vid olika försök att inom Moderaterna få en omprövning till stånd har de som är trogna överenskommelsen tagit hem spelet, ibland dock med ganska smal marginal.
Signifikativt är att Finn Bengtsson är en av de få “meniga” riksdagsledamöterna som inte behöver ta hänsyn till sin ställning inom partiet när han avgör hur han röstar. Han kan nöja sig med att se på vilket uppdrag han fått från väljarna. Han är professor och överläkare och har därför till skillnad från flertalet övriga riksdagsledamöter sin försörjning på det torra om han skulle bli av med riksdagsuppdraget. Han gör till och med en ekonomisk uppoffring genom att vara riksdagsledamot, eftersom riksdagsmannaarvodet är lägre än hans ordinarie lön. Och ställningen som professor har dessutom ett särskilt arbetsrättsligt skydd. Det är inte många riksdagsledamöter som har Finn Bengtssons privilegierade ekonomiska ställning, men så är han också den enda av 141 Allians-ledamöter som väljer att ställa upp på väljarna istället för på den egna partiledningen.