När detta skrivs håller presidentpretendenten Alassane Outtaras styrkor på att storma presidentpalatset i Abidjan, som varit hemvist åt president Laurent Gbagbo, som anser sig ha vunnit förra årets presidentval och därför vägrat att avgå för att överlämna makten till Outtara. “Det internationella samfundet” anser att Outtara vunnit valet. Det är möjligt att han gjort det, men säkra kan vi inte vara. Det förekom en hel del valfusk och trakasserier av dem som bedrev valkampanjen. Gbagbos anhängare anser att det varit så mycket fusk att valet inte kan godkännas i vissa provinser (vilket han har stöd från av höga jurister). Outtara anser å sin sida att det är han som har rätten på sin sida och att han ska ta över Ggabgos post.
Det förtjänar att noteras att Gbagbos parti Front Populaire Ivoirien varit trogen medlem i de internationella socialdemokraternas organisation Socialistinternationalen. Partiet ska dock ha suspenderats den 19 mars i år (uteslutning kan bara göras av en ordinarie kongress). Gbagbo har därmed fått sällskap göra andra ledande internationella socialdemokrater sällskap, som Hosni Mubarak från Egypten och Ben Ali från Tunisien.
Det kan förefalla rimligt att Gbagbo ska avgå och Outtara tillträda, om nu Outtara vunnit valet. Men det finns ett djupare bakomliggande problem. Elfenbenskusten är. liksom många länder straxt söder om Sahara, kluvet på mitten. I norr bor muslimer som kräver sharialagar. I söder kristna som önskar leva i en sekulär stat och framförallt inte vill styras av muslimska lagar. Värst har förtrycket varit i Sudan där befolkningen i norr varit araber och dessutom betydligt talrikare än den kristna negerbefolkningen i söder. Efter många års inbördeskrig kommer nu Södra Sudan att bli ett självständigt land till sommaren (98,83 procent av befolkningen röstade för självständighet vid folkomröstningen i januari 2011, långtifrån de 99,95 som röstade för självständighet när Norge hade folkomröstning om att lämna Sverige 1905). I Niger och Nigeria finns liknande konflikter. I Nigeria finns något slag av nationell kompromisslösning genom att presidenten varannan gång ska vara kristen och varannan gång muhammedan, men situationen är orimlig i de delstater som finns längs gränslinjen. Kristna mördas, kyrkor bränns och muhammedaner kräver att även kristna ska underkastas sharialagar i de aktuella delstaterna. Kristna försvarar sig ibland organiserat mot trakasserierna och det resulterar i fler dödsoffer och även nedbrända moskéer.
Innan de vita koloniserade Afrika bestod kontinenten av en rad småriken – flera hundra. När kontinenten avkoloniserades bibehölls i stort sett de gränslinjer som kolonialmakterna dragit upp, även i de fall då gränserna delade sammanhållna etniska grupper eller sammanförde etniska grupper som sinsemellan hade månghundraåriga konflikter bakom sig. Gränserna har varit “heliga” och bara några få gränsjusteringar har skett sedan avkoloniseringen för 50-60 år sedan. Södra Sudans självständighet är en sådan justering, liksom den tidigare självständigheten för Eritrea (stackars eritreaner måste man dock säga, med tanke på vilken regim som styr landet).
Det finns goda skäl att göra fler gränsjusteringar och kanske dela på fler länder. Elfenbenskusten är ett typexempel på när båda befolkningsgrupperna skulle vinna på att landet delades på två. Den södra halvan av landet är under alla omständigheter mycket missnöjda med att Outtara tar över makten.