Kritiken mot Euron växer. I det land som länge räknats som Europas ekonomiska motor har 155 professorer i ekonomi i en offentlig skrivelse vädjat till de ansvariga politikerna att skjuta upp Euro-projektet, för att tiden är synnerligen olämplig. Initiativtagare till skrivelsen var Manfred Neumann, som är professor i ekonomisk politik vid universitetet i Bonn och dessutom ordförande i ekonomidepartementets rådgivande ekonomgrupp.
Enligt nu gällande planer ska den enhetliga valutan införas den 1 januari 1999 (om än under ett par år med den gamla valutans namn kvar) i de deltagande länderna, men med “oåterkalleligt låsta” växelkurser (Euron ska ersätta de nationella valutorna först 2002, men den enhetliga valutan införs i princip alltså redan om ett knappt år.
Ekonomiprofessorerna påpekar att de europeiska länderna misslyckats med att uppnå de ekonomiska nyckeltal som sattes upp för valutaunionen när Maastricht-överenskommelsen träffades 1992. Främst är det fråga om statsskuldens storlek i förhållande till BNP, där kravet var högst 60 procent, men där både Italien och Belgien ligger på 120 procent, men ändå ska de smygas in för att statsskulden minskar. Enligt kriterierna skulle en minskning som var tydlig och visade att 60-procentsgränsen var på väg att uppnås kunna ursäkta en avvikelse. Så är det naturligtvis varken för Belgien eller Italien. Belgien har visserligen minskat statsskulden under flera år i följd, men med den takt som varit aktuell skulle det ta trettio-fyrtio år att komma ned till sextio procent. Italien har å sin sida bara ett enda år med minskad statsskuld bakom sig. Och ser man till alla de tilltänkta euro-länderna har statsskulden ökat som andel av BNP med 15 procentenheter sedan 1991. Alltfler länder har faktiskt krupit över 60-procentsgränsen, inte under den (Sverige ligger, trots en nedgång med ett par procentenheter de senaste åren, på 74 procent).
Ett annat kriterium som inte uppnåtts är ett budgetunderskott på högst 3 procent av BNP. Här klarar sig inte ens tungviktarländer som Tyskland, annat än genom kreativ bokföring (till exempel inräknas försäljning av statliga företag som en intäkt när man räknar fram underskottets storlek, men det finns ju inte ett obegränsat antal företag att sälja ut).
Ekonomiprofessorerna anser att den höga (och ökade) arbetslösheten gör att de länder som förutsätts ingå i EMU är i en olämplig situation för att genomföra de kraftfulla strukturåtgärder som behövs för att leva upp till de krav som en gemensam valuta ställer.
EU kommer den 2 maj att fastställa vilka länder som ska ingå i EMU från den 1 januari 1999.
Sverige har med sin speciella utrikeshandel goda skäl att helt och hållet avstå från att ansluta sig till EMU. Vi är alltför beroende av prisutvecklingen på skogsprodukter. Så länge vi har en egen valuta kan vi räkna med en vissa automatisk anpassning i form av växelkursförändringar, för att möta de påfrestningar som ändringar i världsmarknadspriserna utsätter oss för. Som medlemmar i EMU skulle vi aldrig kunna få någon hjälp av växelkursförändringar när världsmarknadspriserna svänger upp och ner. Skogsindustrin är liten i Europa, men stor i Sverige – och Finland. En valutaunion mellan Sverige och Finland skulle därför vara ekonomiskt meningsfull. Men Finland arbetar som bekant frenetiskt för att bli medlemmar i EMU.