För två veckor sedan skrev vi kritiskt om utvecklingen i Tunisien. En diktator hade störtats, men det hade inte skapats något fungerande att komma i hans ställe. Stämningen lugnade ner sig, för att oroligheter nu återigen har blossat upp, särskilt på landsbygden. Vi på Contra vet lika lite som tunisierna själva om de får chansen att välja sina ledare i fria val. Och när det i så fall kan bli.
Tunisien har den stora förtjänsten att landet är ganska litet, har en enhetlig och sekulariserad kultur och ganska dåligt organiserade islamister. Till Tunisiens nackdel talar att landet styrts av endast två diktatorer sedan självständigheten från Frankrike 1956: Habib Bourgiba och Ben Ali. Deras parti har varit medlem i Socialistinternationalen, där den svenska medlemmen är Socialdemokraterna, fram till den 18 januari 2011.
I Egypten är det inte så enkelt som i Tunisien. Det finns en stark organiserad islamistisk organisation, Muslimska Brödraskapet. Den är förbjuden, men har varit den enda egentligen fungerande oppositionen under diktaturen. All annan opposition har regimen framgångsrikt kunnat knäcka, men Muslimska Brödraskapet har haft en säker tillflyktsort i moskéerna. En annan faktor som man måste ta hänsyn till är att Egypten har en betydande kristen minoritet, kopterna. De är cirka 10 procent av befolkningen och sammantaget finns det ungefär lika många kristna i Egypten som i Sverige. Kopterna har länge varit förföljda av regimen, men de har särskilt trakasserats av Muslimska Brödraskapet, som med våld har attackerat kyrkor och engagerade kristna. Mubaraks regim har, om den inte haft några andra fördelar, i alla fall slagit ner på öppna attentat mot de kristna. Men framgångarna i polisarbetet har ibland varit obefintliga. Muslimska Brödraskapet har infiltrerat delar av poliskåren.
Muslimska Brödraskapet mördade Mubaraks företrädare som president, Anwar Sadat. Annars har Egypten bara haft tre ledare sedan 1956: Den sovjetorienterade Gamal Abdel Nasser, den USA-vänlige Anwar Sadat och nuvarande presidenten Hosni Mubarak. Ingen, möjligen med vissa undantag för Anwar Sadat, har visat tillstymmelse till intresse för demokratiska styresskick. Inte ens under president George W. Bush som i motsats till både företrädare och efterträdare ansträngde sig för att tvinga fram reformer i Egypten.
Ett land som styrts av en envåldshärskare och där det aldrig funnits möjligheter för någon opposition att växa fram lever ett farligt liv när enväldet är på upphällningen. Efterträdaren till envåldshärskaren kan bli nästan vem som helst. Dessvärre är risken ganska stor att efterträdaren blir någon som inte är särskilt mycket bättre än Mubarak. Och att en ny regim kan bli beroende av pöbelhoparnas nycker.
Tyvärr finns det en faktor som talar för att utvecklingen kan bli turbulent. Fram till nu har regimen under Mubarak vacklat en enda gång, i samband med hunger-/priskravaller år 2008. Som många diktatorer har Mubarak sett till att folket får billigt bröd. Men när priserna på den internationella spannmålsmarknaden gick i taket år 2008 tvingades även Egypten höja sina priser. Mer än två tredjedelar av spannmålsförbrukningen i Egypten är importerad. Den explosiva prisutvecklingen på livsmedel stoppades upp av finanskrisen. Priserna sjönk tillbaka. Men de fallande priserna var bara kortsiktiga. För det finns en fundamental ökning av efterfrågan på livsmedel (en framväxande medelklass i det som en gång var u-länder har råd att köpa bättre livsmedel), produktionen ökar inte alls i samma takt som efterfrågan. Men det blev ett tillfälligt uppehåll i den obalansen när finanskrisen kom, livsmedelspriserna gick ner till “normal” nivå igen. Nu ser vi tydligt att priserna är på väg tillbaka mot 2008 års nivå. Det innebär ett alldeles uppenbart hot att 2008 års kravaller kommer igång igen. Att demonstrera och protestera mot en regering kan leda till att regeringen avgår. Att demonstrera och protestera mot marknaden är lönlöst, för det är alltid marknaden som är starkast. Låt oss hoppas att det egyptiska folket ska inse hur långt deras möjligheter sträcker sig och var gränsen för deras möjligheter går.