Om en och en halv vecka är det riksdagsval (och andra val). Opinionsundersökningarna indikerar att vi fortfarande kommer att ha åtta partier i Riksdagen och att inget av de traditionella blocken kommer att ha majoritet.
Att satsa på en fortsatt S-MP-regering ger enligt vadslagningsföretaget Unibet just nu 21 gånger pengarna, det alternativet verkar vara helt borta ur diskussionen. Svenska Dagbladet uppger att det pågående budgetarbetet är så infekterat att miljöpartistiska statsråd inte delar med sig av sina underlag till Socialdemokraterna och vice versa.. Lägst odds är det för en Alliansregering bestående av fyra partier, men även det ger 2,85 gånger pengarna. Näst minst ger en ren M-regering med 4,85 gånger pengarna.
Valresultatet kommer inte att göra det lätt att bilda en ny regering. En svag regering ger bättre utrymme för medborgarna att sköta sina egna angelägenheter, så i grunden är det ett bra resultat för väljarna.
Men hur ska de närmast inblandade, partiledarna resonera? Det hela kommer att sluta med att någon eller några tvingas svika sina vallöften. Eller så hamnar vi i en situation med nyval (som troligen skulle ge precis samma valresultat).
Det mest troliga utfallet just nu är cirka 40 procent vardera till Alliansen och de rödgröna, med en mindre övervikt för de rödgröna. I ett sådant läge har Stefan Löfven sagt att han tänker sitta kvar. Men grundlagen kräver att det efter varje riksdagsval ska ske en statsministeromröstning. Alla fyra Allianspartierna och Sverigedemokraterna har sagt att de tänker rösta nej. Det tvingar Stefan Löfven att avgå och S-MP-regeringen kommer då att ersättas av en expeditionsministär under Stefan Löfven. En expeditionsministär har hand om löpande ärenden och tar hand om frågor som är brådskande. Men den får inte fatta några beslut i politiska frågor eller ta hand om några viktiga utnämningar.
Efter Stefan Löfvens fall gäller det att hitta en statsminister som inte röstas ned av Riksdagen. Det är en ny talman som ska lämna förslag till regeringsbildare. Vem det blir vet vi inte. Både talmannen Urban Ahlin och två av de tre vice talmännen lämnar Riksdagen. Andre vice talmannen Björn Söder är sverigedemokrat och det får väl anses uteslutet att han blir talman (Socialdemokraterna driver visserligen sedan decennier tesen att talmannen ska komma från det störst partiet, men skulle SD bli största parti är det ingen som tvivlar på att Socialdemokraterna kommer att ändra sina principer på fem minuter).
Det gäller inte att hitta en statsminister som får en majoritet i en omröstning i Riksdagen. Det gäller att hitta en statsminister som inte får 175 eller fler nejröster. 1978 fick Ola Ullsten 39 jaröster och 66 nejröster. Han blev ändå vald eftersom majoriteten av Riksdagen lade ner sina röster eller var frånvarande.
Antag att talmannen föreslår Ulf Kristersson som statsminister. De rödgröna kommer naturligtvis att rösta nej. De kommer också att skrika om att Ulf Kristersson gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Och Jimmie Åkesson kommer att kräva att få tala med Ulf Kristersson innan hans parti röstar ja eller lägger ned sina röster. Om Kristersson säger nej kan Åkesson mycket väl säga att hans parti röstar nej. Det är i det läget som Sverigedemokraterna har chansen att komma in från kylan. Lägger sig Åkesson platt har han visat vägen för att bli överkörd fyra år framöver. Gör han det inte har han släppt fram en ny Löfven-regering. Valet är inte lätt. Inte för Åkesson, men inte heller för Kristersson. Ska han verkligen vägra att tala med Åkesson?
Antag att talmannen istället föreslår Stefan Löfven. Då har fem av Riksdagens partier redan röstat nej. Varför skulle något rösta annorlunda denna gång? Löfven är inte heller beredd att tala med Åkesson. Men han kommer inte att skrika om att han gör sig beroende av Sverigedemokraterna om de lägger ner sina röster i statsministeromröstningen! Löfvens chans är att locka till sig två Allianspartier som lägger ner sina röster. Med dagens opinionsmätning räcker det inte med Liberalerna och med Centern skulle marginalen vara så hårfin att det skulle handla om någon enstaka röst. Det behövs alltså två partier som sviker sina löften till väljarna. De partier som ställer upp på detta skulle sjunka som stenar i opinionen och riskera att åka ut ur Riksdagen vid ett eventuellt nyval.
Talmannens kreativitet och övertalningsförmåga kommer alltså att ställas på stora prov. Och möjligheten till nyval under mandatperioden är ganska stor.
För den som gillar en svag regering väntar goda tider.