Snart är politikerna tillbaka efter den politiska semestern och ska under en dryg månad försöka övertyga väljarna om att de ska rösta på det egna partiet och det egna blocket.
Några partiledare (Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Annie Lööf och Ebba Busch Thor) har stuckit emellan med att besöka brandbekämpningen i skogen. Det blev kanske bra foton, men den egentliga effekten var att en del resurser togs från brandbekämpningen och användes för att ordna logistik och fototillfällen för personer som inte bidrog det minsta till att släcka bränder.
Alla laddar nu upp. Men i motlut. Socialdemokraterna vill skylla alla brister i samhället på den tidigare Alliansregeringen. Alliansen vill skylla alla brister på den sittande regeringen. Sverigedemokraterna skyller visserligen på båda, men har ju noll egen erfarenhet att visa upp som skulle tyda på att de skulle klara saken bättre.
Två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, driver agendor som överträffar det mesta i politisk ansvarslöshet, aktivism och populism.
Vänsterpartiet vill ge alla högre bidrag, men talar naturligtvis inte om vem som ska betala (ja de säger ”de rika”, men där finns inga pengar att hämta, de rika är för få och skulle skatterna höjas ytterligare skulle tillräckligt många flytta utomlands för att det skulle bli ett minus).
Miljöpartiet vill förbjuda och beskatta, utom då de delar ut generösa bidrag till de rika som har råd att köpa elcyklar (och som också gör det utan bidrag). Låginkomsttagare i glesbygden betalar rika stadsbors lyxkonsumtion. Miljöpartiet saknar också signifikativt nog nästan helt stöd på landsbygden.
Tyvärr har Centern börjat följa Miljöpartiet i spåren när det gäller klåfingriga förslag med förmenta miljöeffekter.
Socialdemokraterna är hopplöst splittrade mellan att försöka rädda kvarvarande röster i bruksorter och mindre industristäder och mellan att driva en radikal ideologisk agenda som tog sig konkret uttryck i lagen om afghanska gymnasister. Väljer man den första vägen går rösterna till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Väljer man den andra går rösterna till Sverigedemokraterna. Partiet vill därför låtsas som om man kan göra bägge sakerna samtidigt och lura i bägge falangerna att de får det som de vill om Socialdemokraterna får fortsätta att styre. Det borde vara lätt att genomskåda dubbelspelet och opinionsundersökningarna tyder på att väljarna faktiskt gör det.
Vad gäller alla riksdagspartierna, så torgför de åsikten att det är politiken som ska lösa problemen. Till och med Moderaterna, som varit det traditionella skattesänkarpartiet, smyger med sina eventuella planer på att dra ner den offentliga konsumtionen. Oftare är det klagomål på brister som ska lösas med ännu mer pengar. Till polisen, rättsväsendet, brandbekämpning, sjukvården, skolan (lärarlöner) etcetera. Mer skattepengar istället för effektivare verksamhet.
Men det är klart, inget parti har trovärdighet när det gäller att bedriva den offentliga verksamheten med ökad effektivitet. Det enda man med trovärdighet kan tala om är mera pengar och därmed högre skatter. Alliansen lyckades annars sänka skattetrycket markant, men bara under perioden 2006-2010. Under den andra mandatperioden 2010-2014 låg skattetrycket stilla och under de rödgrönas styre 2014-2018 har skattetrycket ökat.
Sverigedemokraterna då? Ja de ställer upp på de flesta utgiftsförslagen och får ihop räkenskaperna med att invandringen ska minska markant. Men det är bara en glädjekalkyl med alla realistiska sammansättningar av de beslutande församlingarna kommer kostnaderna för invandringen att bestå på ungefär nuvarande nivå.
Det finns åtta-nio partier som realistiskt gör anspråk på att representera folket i Riksdagen under nästa mandatperiod. Alla har det gemensamt att de tror på ökat politiskt inflytande som lösning på alla problem. Vilket parti finns att rösta på för oss som inte delar den uppfattningen? För många återstår därför att rösta på de partier som minimerar inflytandet för de värsta politiska dårskaperna, inte att rösta på något man verkligen tror på.
Foto: Roland Magnusson/Mostphotos