För några månader sedan förklarade Ekobrottsmyndigheten att det var oetiskt att privatpersoner hjälpte andra privatpersoner (mot ersättning) att få rätten till aktier som annars skulle återgå till det emitterande företaget. Storföretagen (det var fråga om storföretag) skulle få egendom som rätteligen tillhörde småsparare, hellre än att någon hjälpte småspararen att försvara sin rätt. Ekobrottsmyndigheten har, trots förfrågan från Contra, inte kunnat förklara vilka etiska normer som leder till slutsatsen att hederligt arbete för att ge medborgare tillgång till deras rättmätiga egendom är oetiskt.
En vink om vilka normer det är som råder myndighets-Sverige får vi dock när det meddelas att Skattemyndigheten tänker använda sig av sekretessbelagd information som stulits av från en bank i ett land som Sverige har ett samarbetsavtal med (EES som omfattar EG, Norge, Island och Liechtenstein). En missnöjd bankanställd stal ett kundregister från den liechtensteinska banken LGT, flydde landet och sålde registret till de tyska skattemyndigheterna för 5 miljoner euro. Tjuven har av de tyska myndigheterna dessutom givits skyddad identitet. De tyska skattemyndigheterna har redan använt sig av stöldgodset för att klämma åt sina egna medborgare och sedan delat med sig av registret till andra länder. Bland andra Sverige.
De svenska skattemyndigheternas uppenbarligen obefintliga moral gör att det inte finns några som helst betänkligheter mot att använda stöldgodset i sitt arbete. Vilka etiska normer som styr dem är svårt att säga. Men det är åtminstone inte det sjunde av Guds bud: Du skall inte stjäla.
Svenska medborgare har all rätt att kräva en förklaring till vilka “etiska” normer som styr myndigheterna. Det må gälla Ekobrottsmyndigheten eller Skattemyndigheten. Det finns goda skäl att tro att den moraliska halten hos de här myndigheterna inte är ett uns bättre än hos dem de beskyller för att vara “ekobrottslingar”. Ja mycket talar för att “ekobrottslingarna” har mer moralisk resning än de myndigheter som jagar dem.