När valresultatet är sluträknat på valnatten ser det ut att vara dramatiska förändringar i väljarkåren. Moderaterna tappar hela 7,6 procent. Folkpartiet vinner 8,7 procent. Socialdemokraterna vinner 3,4 procent. Vänsterpartiet tappar 3,6 procent. Det ser dramatiskt ut. Men är egentligen inte alls dramatiskt.
Mellan blocken är förskjutningarna små. De fyra borgerliga partierna tillsammans har tappat 0,4 procentenheter. Vänsterblocket har också tappat, men bara 0,1 procentenheter. “Övriga” har vunnit 0,5 procentenheter (varav Norrbottenspartiet stått för 0,2 procentenheter). Vänsterblocket har tappat väljare, liksom högerblocket. Hela skillnaden i tapp, 0,3 procent, består av “övriga övriga partier” (dvs övriga partier exklusive Norrbottenspartiet).
Balansen mellan blocken är nästan oförändrad. Regeringen sitter kvar. Göran Persson framställer det som om han vunnit en stor seger. Men han har det inte. Men visst, han har vunnit tillräckligt för att kunna sitta kvar.
Vad som hänt på den borgerliga sidan är att det så länge tvehågsna Folkpartiet plötsligt blivit väldigt tydliga i att driva borgerliga profilfrågor, som bättre ordning i skolan och större krav på medborgarna. Väljare som tidigare tvekat på att Folkpartiet varit att lita på som borgerligt parti (och visst har man haft fog för tveksamhet under partiledare som Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Maria Leissner) har plötsligt sett ett parti som varit mer tydligt än de andra. Det har helt enkelt varit raka besked. Moderaterna har å sin sida drivit egentligen endast en fråga, skattesänkningar. Det är förvisso den enskilt viktigaste frågan som en politiker kan driva. Men det räcker alldeles uppenbart inte för att vinna ett val. Hela förskjutningen inom det borgerliga blocket förklaras alltså egentligen av att Folkpartiet blivit bättre och Moderaterna sämre på att föra det som länge ansetts vara moderat politik.
På den socialistiska sidan är förskjutningen lika naturlig och odramatisk. Under mandatperioden 1994-1998 tvingades Socialdemokraterna på grund av den internationella lågkonjunkturen genomföra en rad besparingsåtgärder som skapade missnöje bland den väljargrupp som anser att staten alltid ska betala mer i bidrag till alla. Denna föga insiktsfulla väljargrupp valde i stor utsträckning Vänsterpartiet 1998. Under den senaste valperioden har socialdemokraterna kunnat skruva på bidragskranen igen och vips är den bidragstörstande gruppen tillbaka i fadershuset – socialdemokraterna. Göran Persson har ju kunnat leverera det man vill ha. Socialdemokraterna har blivit bättre på att driva traditionell bidragspolitik och alltså har det funnits färre missnöjda bidragstagare för Vänsterpartiet att fiska efter.
Valutgången är alltså ett status quo. Ingenting har hänt på fyra år. Och så är det nog också i politiken. Ingenting har hänt. Regeringen har lyckats dölja insikten om att tiderna inte längre är så goda som de var för två år sedan. När insikten om de kärva tiderna når väljarna – och väljarnas plånböcker kommer opinionsläget säkert att förskjutas. Men det är så dags då.
För Sverige är valutgången naturligtvis tragisk. Ett regimskifte hade behövts, inte minst för att klara ut de kärva tider som väntar runt hörnet.
Och när ett i grunden helt oförändrat läge i media redan framställs som en vänsterseger finns det risk för att ett för hela landet hälsosamt hänsynstagande till den halva av befolkningen som krävt en mer markandsinriktad politik kommer att minska ytterligare.