Det räcker inte att jobba och snällt betala sina skatter. När landstinget tycker att de betalat tillräckligt kan en allsmäktig läkare besluta att livet är över. Läs den skakande berättelsen om hur Åke slutade sina dagar på Kärnsjukhuset i Skövde.
Åke föddes 1914. Han började arbeta när han fjorton år och slutade när han var 65 år gammal. Hans sammanlagda sjukdagar under ett halvt sekel kunde man lätt räkna på en hands fingrar. Han hade möjlighet att rösta i riksdagsval första gången 1936. Då, liksom inför det sista riksdagsvalet 1998, fick han från regeringspartiet höra att skatterna visserligen var höga, men att de i alla fall garanterade att hela folket fick nödvändig sjukvård av högsta kvalitet nästan gratis. Våren år 2000 fick han veta vad det löftet i verkligheten var värt.
Efter ett långt och produktivt liv, utan en enda dags arbetslöshet, fick Åke problem med njurarna och han blev från 1992 beroende av njurdialys. Detta innebar besök på lasarettet några gånger i veckan och tack vare njurdialysen kunde han fortsätta leva ett normalt liv. Nu fick han återbäring på sina många skattekronor.
I februari 2000 ramlade Åke och slog i huvudet hemma i sin bostad och fick åka till akuten. Det var inget allvarligt men läkarna sade att han måste stanna kvar på sjukhuset ett par dagar för observation innan han skulle få komma hem igen. Eftersom han var i behov av dialys så hamnade han på njuravdelningen på Kärnsjukhuset i Skövde.
Åke, som alltid varit en glad och lättsam optimist, var mycket nöjd och trygg med den fina vården och läkarnas omtanke, och tänkte tillbaka på att det allt var värt att betala för en sjukvård som kunde garantera att alla får ett ett så fint omhändertagande.
Åkes två söner, såväl som övriga närstående, kunde vid flera telefonsamtal och besök hos pappa konstatera att även om Åke hade blivit lite yr av slaget mot skallen så blev han snart som vanligt igen. Han tittade på TV, han läste tidningarna och pratade med folk i sin omgivning. Han sluddrade visserligen lite men det berodde på att hans tandprotes skavde mot överkäken. Han hade missat en tid hos tandläkaren när han ramlade. Åke såg fram emot att få lämna sjukhuset och snart få komma hem, för det hade läkarna lovat.
Efter att Åke legat inne ett par dagar så ringer avdelningsläkaren till en av sönerna för att helt kort meddela att han hade bestämt att Åke inte längre skulle få någon dialys. Anledningen angavs vara att Åke hade blivit så dement att han ibland inte visste var han befann sig. Beslutet om att avbryta dialysen, som togs utan att Åke eller någon av hans båda söner eller övriga anhöriga hade informerats, gick inte att ändra på och Åke hade cirka en vecka kvar att leva innan han skulle avlida i urinförgiftning.
Efter ingripande från flera olika instanser, bl a ifrågasättande kolleger, sjukhusets etiska råd, sjukhuspräst, sjukhuskurator, patientförenings-ombudsman, förtroendenämnd, och till sist socialstyrelsen så lät till slut de två ansvariga läkarna motvilligt meddela att dialysen skulle få fortsätta. Först gavs en reducerad dialys men efter ytterligare starka påtryckningar så återupptogs full dialys. Dagen efter detta var gjort så fick Åke, lyckligt omedvetande om vad som förevarit, lämna sjukhuset.
Åkes hälsa hade försämrats under dialysuppehållet, men när full dialys kom igång igen repade han sig snabbt. Samma dag som han skrevs ut från sjukhuset, och innan han ens åkte hem, tog han sig ut på stan, drack kaffe på ett konditori och köpte som vanligt några bingolotter inför helgens dragning. Ett högst normalt liv för en kry 86-åring. Han gick också och klippte håret för vem hade tänkt på att någon som snart skulle dö behövde klippa sig.
En av Åkes söner begärde få kopia på sin pappas journal men nekades detta skrifligen av chefsläkaren på njuravdelningen med hänvisning till att Åke var så “klar och tillräknelig” att om några journalkopior skulle utlämnas så måste Åke själv begära detta.
Sonen ville inte driva saken vidare eftersom journalkopiorna då skulle ha skickats hem till Åke, som var helt omedveten om att han hade varit “dödsdömd”. Åke hade ett mycket stort förtroende för svensk sjukvård och ett sådant avslöjande skulle bli helt förödande för denna tillit som är av enorm betydelse för dem som är beroende av vården. I april så firade Åke sin 86:e födelsedag och var, som vanligt, i allmänhet nöjd med livet. Där kunde historien ha varit slut.
Den 12 september måste Åke köras med ambulans från sin bostad till Kärnsjukhuset i Skövde. Hans venkanyl, som satt i ett blodkärl även mellan dialyserna, hade lossnat. Detta var hans ordinarie dialysdag så han hamnade återigen på samma njuravdelning.
Ett par dagar senare ringde en av sjukhusets yngre läkare, som var under utbildning på njuravdelningen, till Åkes son och meddelade att Åke inte skulle komma ut därifrån levande. Redan samma dag som Åke kom in hade de ansvariga läkarna beslutat att Åke inte skulle ha någon mer dialys. Den unge läkaren lovade att han skulle be någon av de vårdansvariga läkarna att ta kontakt nästa dag.
Ingen läkare hörde av sig eller var anträffbar när sonen ringde till njuravdelningen. Sonen kontaktade då socialstyrelsen som menade att de inte hade laglig möjlighet att lägga sig i en pågående behandling eller blanda sig i vårdbeslut, men uppmanade sonen att omedelbart begära en s.k. “second opinion” vilket innebär att en utomstående specialist gör en oberoende beömning.
När njurdialys avbryts helt så försämras tillståndet snabbt. Inom en vecka tappar patienten medvetandet och efter ytterligare några dagar avlider patienten. Dagarna före dödsögonblicket är vanligen förenat med intensiv klåda över hela kroppen samt svåra kramper på grund av urinförgiftning.
Ingen av de ansvariga läkarna kontaktade någon anhörig och eftersom Åke då hade varit utan dialys i flera dagar så faxade sonen in en begäran om en “second opinion” å alla anhörigas vägnar. Avdelningsläkaren svarade per brev att han själv, trots han var vårdansvarig läkare, inte kunde begära en “second opinion” och att sonen i så fall fick vända sig till landstingets jurist.
Efter den uteblivna dialysen kunde läkarna snart konstatera att Åke blev allt sämre, och efter en vecka var Åke inte längre kontaktbar. I telefonsamtal med sonen säger ansvarig läkare att det inte förelåg några medicinska hinder för fortsatt dialys men menade att det inte längre var någon mening med att försöka återuppta behandlingen eftersom Åke ändå inte kunde meddela sig med omgivningen.
När sonen kom på besök kunde han mycket väl prata med sin pappa, som dock var allvarligt försvagad av den uteblivna dialysen. Åke var mycket orolig för vad som höll på att hända och en av de saker han frågade sin son om var varför han inte fick någon dialys. Åke berättade att när han försökte fråga läkarna och annan personal så var det ingen som förstod honom för när han blev hämtad av ambulansen så hade tandprotesen i hastigheten blivit kvar hemma…
Ingen läkare var tillgänglig och sonen fick då prata med avdelningssköterskan som dock uppgav att hon inte fick diskutera vårdbeslut och eventuell dialys utan kunde endast hänvisa till de ansvariga läkarna. Hon lovade i alla fall att leta rätt på Åkes tandprotes så han åtminstone skulle kunna göra sig förstådd.
Det blev aldrig någon dialys. Åke avled strax därefter, den 20 september, och begrovs i förra veckan. Tack vare en gammal begravningsförsäkring så hade Åke precis pengar kvar så det räckte till att betala för begravningen. Men han slapp betala för prästen och organisten. Det gjorde staten.
PS:
Tandprotesen återfanns sedan hemma i badrummet i Åkes bostad.