Missnöjda politiker och politiska kommentatorer har klagat på att valdeltagandet till EU-valet var lågt. Det är alldeles fel att klaga.
Medborgarna – både de som röstar och de som avstår från att rösta – gör seriösa överväganden när de bestämmer hur de ska agera. Inte minst de som avstått från att rösta har ofta gjort det efter moget övervägande. Hur ska till exempel en borgerligt inriktad väljare som är motståndare till EUs överstatliga och socialistiska tendenser agera? Att lägga ner sin röst i brist på alternativ är ingen dålig handlingslinje. Också de svenska borgerliga partierna ser ju gärna mer av den överstatliga varan. Någon som i praktiken slåss för subsidiaritetsprincipen (att besluten ska fattas så nära de berörda som möjligt) är svårt att se.
Andra avstår från att rösta av andra lika hedervärda skäl. Genom att rösta tar jag ansvar och för att på ett seriöst sätt avlägga min röst måste jag sätta mig in i frågeställningarna. Jag kanske gör den prioriteringen att jag har viktigare saker att ägna min tid åt. Att förbättra mitt personbästa på 10.000 meter, att ta hand om mormor som ligger inför döden, att resa till Afrika, att älska med min flick- eller pojkvän, att se till att min dotter får se så mycket av mamma eller pappa som möjligt innan hon börjar skolan osv. Det är inte politikernas sak att avgöra vad medborgarna prioriterar. Men det är deras sak att vara glada över att medborgarna inte oreflekterat lägger sin röst “på det gamla vanliga”, när de inte förmått ta ställning. Tvärtom ska medborgare som avstår för att de inte ansett sig ha tid eller intresse att sätta sig in i frågorna ha all heder av det. Det är bara politikerna som prioriterar de politiska frågorna högst av allt på dagordningen.
En diskussion om det var rätt att rösta pågår för övrigt på Contras anslagstavla, dit Du kommer genom att klicka på på “anslagstavlan” här.
Rapporteringen av valresultatet har i media varit bristfällig och vi ger därför en kort sammanfattning:
I Belgien (24 platser) tappade regeringen (efter livsmedelsskandalerna) röster. Kristdemokraterna och socialdemokraterna gick tillbaka till 6 respektive 7 platser. Liberalerna (oppositionsparti) ökade till 5, de gröna fick 4 och de flamländska nationalisterna (som i svenska media brukar skällas för att vara högerextremister) 2.
I Luxemburg (6 platser) fick socialdemokraterna 2, kristdemokraterna 2, liberalerna 1 och de gröna 1 plats.
I Österrike (21 platser) gick 7 vardera till socialdemokraterna och det någorlunda konservativa folkpartiet. De gröna fick 2 platser och Jörg Haiders Frihetsparti fick 5 platser. Haiders parti tillhörde en gång den liberala världsorganisationen, men brukar nu ofta skällas för att vara högerextremistiskt.
I Tyskland (99 platser) tog kristdemokraterna 53 platser, socialdemokraterna fick 33 och de gröna 7. Tillbaka för regeringskoalitionen socialdemokrater/gröna. Anmärkningsvärt är att det gamla (reformerade) kommunistpartiet kom över femprocentsspärren och fick 6 platser. Fridemokraterna (liberalerna) klarade inte femprocentsspärren.
I Grekland (25 platser) blev valet en framgång för det konservativa partiet Ny Demokrati med 9 platser. Det regerande socialistpartiet fick också 9 platser, de reformerade kommunisterna 5 och de demokratiska socialisterna 2.
I Danmark (16 platser) fick socialdemokraterna 4 platser, det borgerliga partiet Venstre (liberalt) 5 platser, det likaledes borgerliga Radikale Venstre 1 plats, det konservativa partiet 1 plats, två olika anti-EU-rörelser fick tillsammans 4 platser och Danskt Folkeparti med rötter i Mogens Glistrups anti-skatterörelse och starkt kritiskt till danskt medlemskap i EU fick 1 plats.
I Finland (16 platser) fick socialdemokraterna 3 platser, de konservativa partierna 5, centern 4, svenska folkpartiet 1, de gröna 2 och vänstern (reformerade kommunister) 1.
I Portugal (25 platser) fick socialistpartiet flest platser (med hjälp av den gamle presidenten Mario Soares som nu kandiderade till EU-parlamentet), 12 stycken. Det högerorienterade partiet – som kallar sig socialdemokrater, men som ingår i samma internationella organisationer som till exempel moderaterna i Sverige – fick 11 platser. De ganska oreformerade portugisiska kommunisterna fick 2 platser. Betänk att det var det partiet som – utan fria val – höll på att ta över makten i Portugal för 25 år sedan!
I Spanien (64 platser) fick socialistpartiet 26 platser och de konservativa 30 (därav regeringspartiet 27 och olika regionala partier 3). Det liberala katalanska partiet fick 2 platser, de reformerade kommunisterna 4 och återstående 2 platser togs av oberoende kandidater.
I Irland (15 platser) tog Labour-partiet en enda plats, liksom för övrigt liberalerna. De gröna tog 2 platser. Det IRA närstående Sinn Fein blev utan plats, medan de borgerligt inriktade regeringspartierna Fianna Fail och Fine Gael fick tillsammans 10 platser. Popsångerskan Dana, som vann eurovisionsschlagerfestivalen för ganska många år sedan, fick en plats på en kampanj för familjevärden och mot abort.
I Nederländerna (31 platser) fick socialdemokraterna 6 platser, de konservativa 9, mitten 8, de gröna (som kallar sig Grön Vänster) 4 och de reformerade kommunisterna 1 plats. En protestantisk samlingsrörelse fick 3 platser.
I Frankrike (87 platser) fick socialisterna 22 platser och kommunisterna (som knappast kan kallas reformerade) 6. Nationella Fronten tog 5 platser – partiet har trots 15-20 procent av rösterna inte en enda plats i nationalförsamlingen på grund av det franska valsystemet. De gröna fick 9 platser. Ett parti för jägarnas rättigheter (!) fick 6 platser, dvs lika många som de svenska socialdemokraterna! Gaullister och andra borgerliga grupper tog 39 platser.
I Italien (87 platser) blev Forza Italian (Heja Italien med Silvio Berlusconi som partiledare) största parti med 25,2 procent av rösterna och 41 platser (inklusive allierade partier). Socialisterna fick – uppdelat på flera partier – 24 platser. Bland annat tog förra EU-kommissionären Emma Boninis parti 8,5 procent av rösterna. Det liberala partiet (Republikanerna) fick 1 plats, de gröna 2, de oreformerade kommunisterna 6 och norditalienarnas intresseparti Lega Nord 5 platser. Romani Prodis (nye ordföranden i EU-kommissionen) vänsterorienterade parti fick 8 platser. I Italien kan framförallt noteras att 70 procent deltog i valet.
I Storbritannien (87 platser) valdes för första gången med proportionella val. Därav enorma framgångar för de konservativa, som dock också tog åtskilliga platser av så att säga egen kraft. De konservativa fick 36 platser. Labour-partiet fick nöja sig med 29. Liberaldemokraterna fick för första gången representation som motsvarade deras styrka i väljarkåren, vilket blev 10 platser. 2 platser var gick till de skotska och walesiska nationalistpartierna. De gröna fick 2 platser och ett nybildat parti för att ta Storbritannien ut ur EU (United Kingdom Independence Party) 3 platser. Nordirländska partier fick 3 platser. De partierna brukar vara lierade med de konservativa. Slutligen kan noteras att ett nybildat Pro-Euro Conservative Party blev utan platser med 1,32 procent av rösterna. Partiet organiserade EU-vänliga konservativa. Tory-ledaren William Hague har lovat att de som var med i det partiet ska uteslutas ur det “vanliga” konservativa partiet.
Slutligen för fullständighetens skull Sverige (22 platser) med 6 socialdemokrater, 7 konservativa (5 moderater och 2 kristdemokrater), 3 folkpartister, 1 centerpartist, 3 vänsterpartister och 2 miljöpartister.
Lennart Geijer död
Mannen som i egenskap av justitieminister i skrift fastställde att det är en samhällsfarlig aktivitet att arbeta för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (se Veckans Contra nummer 20 1999) har avlidit. Contra har ännu inte fått något svar på de skrivelser som avsändes i detta ärende den 14 april 1999.